UD_Swedish-Talbanken/sv_talbanken-ud-test.txt

Den allmänna pensionen är av två slag: folkpension och tilläggspension (ATP). 

Folkpensionen får man oberoende av tidigare arbetsinkomst. 

Tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete (arbetsinkomst). Endast
arbetsinkomst som man haft mellan 16 och 65 år beaktas. Arbetsinkomst för tid
före år 1960 inverkar inte på ATP. 

Om arbetsinkomsten under ett år överstiger det s k basbeloppet vid samma års
ingång med minst hundra kronor är inkomsten pensionsgrundande för ATP. Vid 1971
års ingång var basbeloppet 6400 kr. 

Basbeloppet är ett belopp, som fastställs för en månad i taget på grundval av en
beräkning av statistiska centralbyrån. Allt efter som prisläget förändras,
ändras också basbeloppet. Storleken av de utgående pensionerna följer
basbeloppet. Därigenom blir pensionerna värdebeständiga. I juli 1971 var
basbeloppet 6900 kr. 

Det behövs ingen anmälan för att komma med i ATP. Inkomst, som ger pensionsrätt,
beräknas i regel efter självdeklarationen. 

Vem får folkpension? Folkpension kan den få som är svensk medborgare och bosatt
här i landet. Om en svensk medborgare inte är bosatt här, kan han dock få
pension, om han varit mantalsskriven här det år han fyllde 62 och de fem åren
närmast dessförinnan (alltså i åldern 57-62 år). 

Enligt avtal med vissa länder kan i Sverige bosatta medborgare från dessa länder
få folkpension, om de vistas här viss angiven tid. 

Vem kan få ATP? ATP kan den få, som har haft pensionsgrundande inkomst för minst
3 år. Det första år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknades, var år
1960. 

Inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan undantas från ATP. För
undantagen inkomst erläggs inte ATP-avgift och givetvis kan inkomsten inte
medföra pensionsrätt. Undantagandet kan även påverka pensionsrätten av
anställningsinkomst. Undantagandet medför i regel sämre skydd vid ålderdom,
invaliditet och vid dödsfall för familjen. 

Pensionsförmåner Såväl folkpensioneringen som ATP ger möjligheter till följande
förmåner: 

Ålderspension 

Förtidspension eller sjukbidrag 

Änkepension och barnpension 

Från folkpensioneringen kan dessutom utgå: 

Barntillägg 

Invaliditetstillägg 

Invaliditetsersättning och vårdbidrag 

Hustrutillägg (inkomstprövat) 

Kommunalt bostadstillägg (inkomstprövat) 

Att en förmån är inkomstprövad betyder, att den minskas eller inte alls utgår om
den försäkrades inkomst överstiger vissa belopp. Även förmögenhet har betydelse.
(Se vidare sid 8 ff.) 

Ålderspension Ålderspensionen från folkpensioneringen är i juli 1971 6210 kr per
år för en ensam pensionär eller pensionär vars make inte har pension samt 9660
kr för två pensionsberättigade makar tillsammans. Dessutom utgår i vissa fall
pensionstillskott. Hos försäkringskassan finns en särskild broschyr om
pensionstillskott. Helt pensionstillskott är i juli 1971 621 kr per år. 

Full ålderspension från ATP får man, enligt huvudregeln, om man haft
pensionsgrundande inkomst i 30 år. Storleken av pensionen räknas ut på grundval
av ett genomsnitt av de pensionsgrundande inkomsterna under de 15 bästa åren (se
sid 7 'ATP de första åren'). Full pension motsvarar 60 procent av nämnda
genomsnittsinkomst. Har man pensionsgrundande inkomst för mindre än 30 år
reduceras pensionen i förhållande till det antal år, som fattas (halva antalet
år ger halv pension osv). På grundval av den pensionsgrundande inkomsten
beräknas pensionspoäng, som registreras på Ert poängkort hos försäkringskassan.

På slutskattesedeln finns den pensionsgrundande inkomsten angiven. Vill man
räkna ut poängen kan man göra detta genom att dela den pensionsgrundande
inkomsten för ett visst år med basbeloppet vid ingången av det året. (Dessa
basbelopp har varit följande: 1960 = 4200 kr, 1961 = 4300 kr, 1962 = 4500 kr,
1963 = 4700 kr, 1964 = 4800 kr, 1965 = 5000 kr, 1966 = 5300 kr, 1967 = 5500 kr,
1968 = 5700 kr, 1969 = 5800 kr, 1970 = 6000 kr och 1971 = 6400 kr.) 

Om den pensionsgrundande inkomsten för år 1971 blir 14000 kr (motsvarande en
förvärvsinkomst av cirka 20400 kr) blir pensionspoängen 14000 : 6400 = 2,19.
Högsta möjliga pensionspoäng är 6,50. 

Om basbeloppet är 6900 kr, blir full ATP av följande storlek: 

Att märka är att de angivna beloppen utgår utöver folkpensionen. 

För svenska medborgare som är födda 1896-1923 gäller särskilda regler, se 'ATP
de första åren', sid 7. 

Pensionsålder Rätt till ålderspension har Ni från och med den månad Ni fyller 67
år. Pensionsåldern är densamma för folkpensionen och ATP. 

Möjlighet finns att ta ut ålderspension både före och efter 67-årsmånaden, dock
tidigast från 63-årsmånaden. Både vid förtida uttag och uppskjutet uttag blir
det dock vissa ändringar i pensionsbeloppen. 

Har man rätt till både folkpension och ATP måste ett förtida uttag gälla båda
pensionerna samtidigt. 

Förtida uttag ger lägre pension Ålderspensionen blir alltid mindre vid förtida
uttag. Och den förblir mindre livet ut. Minskningen utgör 0,6 procent för varje
månad som man vid uttaget är yngre än 67 år. 

Den som har gjort förtida uttag av ålderspension kan återkalla detta. På
försäkringskassan finns en särskild broschyr som lämnar information om förtida
uttag av ålderspension. Och hur man gör exempelvis för att återkalla förtida
uttag. 

Observera att förtida uttag av ålderspension inte är detsamma som
förtidspension! (Om förtidspension kan Ni läsa i en annan broschyr hos
försäkringskassan.) 

Uppskjutet uttag ger högre pension Den som väntar med att ta ut ålderspensionen
till efter 67-årsmånaden får högre pension. Beloppet ökar med 0,6 procent för
varje månad man väntar med uttaget, dock längst till 70-årsmånaden. Detta
innebär att pensionen genom uppskjutet uttag kan förhöjas med högst 21,6
procent. 

ATP de första åren ATP infördes 1960. Inkomster som man haft dessförinnan ger
inte rätt till ATP. För de inkomsterna har inte heller avgift erlagts. 

För att få full ålderspension från ATP fordras enligt huvudregeln att man har 30
år med pensionsgrundande inkomst. För svenska medborgare som är födda något av
åren 1896-1923 gäller förmånligare regler. Sålunda behöver den som är född 1923
endast pensionsgrundande inkomst för 29 år för att få full ATP, den som är född
1922 behöver endast 28 år, osv; den som är född 1914 behöver endast 20 år. 

De som är födda 1913 och tidigare hinner inte förvärva pensionsgrundande inkomst
för 20 år. De kan alltså inte få full ATP. Årsklass 1905 kan t ex få högst 11/20
av full pension, årsklass 1906 kan få högst 12/20 och årsklass 1907 kan få högst
13/20 . 

Särskilda folkpensionsförmåner Kommunalt bostadstillägg är ett tillägg till bl a
ålderspension och utgår enligt grunder som varje kommun själv bestämmer.
Bostadstilläggets storlek varierar mellan olika kommuner. 

Kommunalt bostadstillägg är inkomstprövat. Det betyder att bostadstillägget
minskas om inkomsterna utöver folkpensionen uppgår till mer än ett visst belopp,
nämligen 2000 kr för en ensam pensionär och 3000 kr för två makar tillsammans.
Även förmögenhet (exempelvis i fastighet) över vissa belopp kan påverka
bostadstillägget. 

Hustrutillägg utgår om hustru till pensionär fyllt 60 år och inte har egen
folkpension. Det fordras vidare att makarna varit gifta i 5 år för att
hustrutillägg skall kunna utgå. I undantagsfall kan dock hustrutillägg beviljas
även om hustrun inte fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än 5 år.
Hustrutillägget kan högst utgå med så stort belopp att makarna tillsammans får
lika stor folkpension som två pensionsberättigade makar. Hustrutillägget, som är
inkomstprövat på samma sätt som kommunalt bostadstillägg, utbetalas till
hustrun. 

Barntillägg utgår till ålderspensionär, som har eget eller hustruns barn under
16 år i hemmet eller som har vårdnaden om sådant barn. Barntillägget utgår för
varje barn med högst 25 procent av basbeloppet (i juli 1971 1725 kr för år
räknat). Om pensionären är en gift kvinna utgår f n inte barntillägg. 

Invaliditetstillägg kompletterar i vissa fall ålderspension, om pensionären inte
kan reda sig själv och vid upprepade tillfällen dagligen behöver hjälp av annan
person. Hjälpbehovet skall ha uppstått innan pensionären fyller 63 år. Den som
är blind har alltid rätt till invaliditetstillägg om blindheten inträffat före
63 år. 

Invaliditetstillägget utgör 30 procent av basbeloppet (i juli 1971 var det 2070
kr för år räknat). 

Om förtidspension eller sjukbidrag samt änkepension och barnpension kan Ni läsa
i särskilda broschyrer som finns att hämta på försäkringskassan. 

Vad menas med ett u-land? 'U-land' står för 'underutvecklat land' eller
'utvecklingsland'. Ibland talar man om 'de fattiga länderna'. Men det är viktigt
att veta att de flesta u-länder är fattiga bara i den meningen att större delen
av befolkningen lever i fattigdom. I nästan alla u-länder finns de för
utvecklingen nödvändiga tillgångarna såsom arbetskraft, jord, vatten, mineraler,
skog o s v . Men antingen förmår man ännu inte utnyttja de resurser man har -
eller också utnyttjas dessa på ett sätt som inte kommer majoriteten av folket
tillgodo. 

En vanlig karakteristik av ett u-land är att bruttonationalprodukten (BNP) per
person och år understiger en viss summa. Ibland nämns 2000 kronor som gräns;
länder ovanför detta genomsnittstal skulle inte vara u-länder (i Sverige är BNP
/ person ca 13000 kronor). Andra egenskaper utmärkande för u-länder är
arbetslöshet; analfabetism, d v s brist på läs- och skrivkunnighet; låg
medellivslängd. Man kan också mäta ett lands standard med sådana mått som antal
läkare, lärare, böcker, tidningar, telefoner, radioapparater, bilar o s v per
invånare. 

Dessa metoder för att söka mäta ett lands rikedom eller fattigdom är
otillfredsställande. I BNP, exempelvis, inräknas inte oavlönat arbete och bara
ytterst ungefärligt de varor som produceras inom självhushållen. Måtten säger
heller ingenting om fördelningen av resurserna, om livet för de enskilda
människorna. Genomsnittssiffrorna döljer stora materiella klyftor inom varje
land. 

Men de existerande måtten är ändå användbara när man vill göra sig en bild av
olika folks levnadsnivå. Ett exempel: enbart i USA ökar BNP varje år med ett
belopp, som är ungefär lika stort som den totala bruttonationalprodukten i hela
Afrika eller Indien! 

U-länderna är olika Från vår horisont kan u-länderna sinsemellan te sig
likartade. Uppräkningen nyss av typiska 'u-landsegenskaper' bidrar till ett
sådant intryck. Men dessa länder - där tre fjärdedelar av jordens befolkning bor
- skiljer sig naturligtvis starkt från varandra. Peru har inte samma klimat,
geografi eller kultur som Tanzania. Indien brottas med helt andra svårigheter än
Kenya. En del länder är tättbefolkade, andra glest befolkade. Naturliga och
mänskliga resurser skiftar liksom relationerna till omvärlden. Det finns inte
två länder, som befinner sig i samma kulturella eller ekonomiska situation. 

Skillnaderna inom ett land kan vara mycket stora. I världens totalt sett rikaste
land, USA, finns utbredd svår fattigdom. I oljeländer som Saudi-Arabien lever en
del i ofattbart överflöd. Invånarna i Kenyas huvudstad Nairobi kan ha ännu
svårare att finna sig tillrätta i isolerade byar på den kenyanska landsbygden än
en stockholmare att klara sig i lappmarken. I Indien finns 845 skilda språk och
dialekter. 

Många av de länder, som i dag kallas underutvecklade, har en kultur långt äldre
än t ex den europeiska. För 6000 år sedan fanns det städer i Egypten, i
Mesopotamien och i Indusdalen - 5000 år innan stadskulturen började utvecklas i
Sverige. Den kinesiska kulturen kan spåras tillbaka till 3000 f Kr. I
Latinamerika, Afrika och Asien fanns vid europeernas ankomst ofta högt
utvecklade samhällen. 

De flesta u-länder har varit koloniserade När dagens 30-åringar gick i skolan
var Afrikas och Asiens kartor i huvudsak indelade i några få färgfält - för att
utmärka de olika områden, som tillhörde England, Frankrike, Holland, Belgien
eller Portugal. Vad som sedan skett, ett 70-tal länders politiska frigörelse,
kan betecknas som en av de mera genomgripande händelserna i världshistorien. 

Att kolonisera ett land betyder att erövra det och utnyttja det för egna
ändamål. 1700- och 1800-talens industrialisering i England, Frankrike, Tyskland,
Holland o s v förutsatte en ordnad försörjning med råvaror för industrin
(bomull, jute, hampa, metaller, gummi). Kolonierna utnyttjades för denna
råvaruproduktion. De kunde också utnyttjas som marknad - befolkningen hemma
räckte inte till som köpare av industrivarorna. På olika sätt kunde man se till
att befolkningen i det koloniserade landet blev köpare av moderlandets
produkter. Ett vanligt exempel är hur den indiska textilindustrin genom att man
saknade tullskydd konkurrerades ut av engelsmännen. Härigenom fick den engelska
textilindustrin avsättning för sina produkter också i Indien. 

På så sätt fastlades den arbetsfördelning mellan olika länder, som till stor del
fortfarande gäller: industriländerna ('i-länderna') producerar förädlade
produkter, som de måste få avsättning för, u-länderna måste få sälja sina
råvaror. Råvaror - både naturprodukter och synteter - produceras dock numera i
ökande omfattning även i i-länderna. 

Jordens befolkning: i dag 3,6 miljarder, om 30 år dubbelt så många? Tvärtemot
vad man kunde tro är Europa den mest tättbebodda - men också vad beträffar
jordbruk och industri den bäst utnyttjade - världsdelen med i genomsnitt 92
invånare per kvardratkilometer. Därefter följer Asien med 69 invånare per kvkm.
Jordens sammanlagda befolkning ökar f n med 70-80 miljoner människor om året,
och ökningen är störst där människorna är fattigast. Nu är vi drygt 3,6
miljarder, vid århundradets slut 6-7 miljarder om den nuvarande takten i
befolkningstillväxten består. 

Fattigdomen är inte ny. De flesta människor har alltid levat i fattigdom. Men
befolkningsexplosionen är unik i jordens historia. Den är följden av att stora
folksjukdomar nu bekämpas med moderna hjälpmedel, att människornas kunskap om
hygien har förbättrats och att tillgången på mat och vatten har ökat.
Spädbarnsdödligheten har minskat särskilt kraftigt; det är inte så att varje
kvinna föder fler barn än förr, men de som föds överlever i långt större
utsträckning. 

Genom befolkningsutvecklingen får jorden en väldig försörjningsbörda, där än så
länge de fattiga länderna bär det tyngsta lasset. I många u-länder är tillväxten
så snabb, att barn under 15 år utgör inemot hälften av hela befolkningen. Att
bygga skolor, utbilda lärare och producera undervisningsmaterial till dessa
barnskaror är på många håll omöjligt. Ett snabbt växande antal människor i vuxen
ålder kräver arbete och lön i en situation, där det redan råder arbetslöshet och
undersysselsättning. De arbetslösa från landsbygden söker sig till städerna. När
de inte heller där kan få arbete uppstår en slum, som med sin svält, sjuklighet,
trångboddhet, smuts och brottslighet är ett stort och växande problem i
u-länderna. 

U-ländernas tillgångar växer. Men det gör också folkmängden. Även med en jämn
fördelning av produktionen blir det inte tillräckligt för var och en. Därför
måste befolkningstillväxten hållas tillbaka. Samtidigt måste det skapas en
rättvis fördelning av tillgångarna. Det har redan sagts att befolkningsökningen
är störst där människor är fattigast. Färre barn skaffar man sig först då man
ser en utväg ur sin fattigdom. 

Mat och hälsa Många svåra sjukdomar som malaria, smittkoppor och spetälska
trängs alltmer tillbaka genom aktiva hälsovårdsinsatser. Fortfarande beräknas
dock 300 milj människor vara sjuka i malaria, 10 milj i spetälska.
Uppskattningsvis 400 milj lider av ögonsjukdomen trakom. Olika former av
inälvsmask härjar stora delar av Afrika, Asien och Latinamerika och nedsätter
starkt arbetsförmågan. Barndödligheten beräknas - trots den minskning som skett
- i Indien vara tio gånger så hög som i Sverige, i Peru och Tunisien sex gånger
så hög. 

Trots att u-ländernas sammanlagda livsmedelsproduktion ökat kraftigt är
tillgången på livsmedel per person föga större än förut, tidvis och på sina håll
inte alls större. I dessa länder får majoriteten av befolkningen varken
tillräckligt med kalorier eller av de livsviktiga äggviteämnena (protein). I
Sverige och andra länder, där de flesta lever i materiell välfärd, har vi mer än
vad vi behöver av bådadera. Skall utvecklingen vända och en godtagbar
näringsstandard uppnås, måste produktionen av sådana näringsämnen i världen
tredubblas fram till år 2000. En rad undersökningar tyder på att brist på
äggvita under spädbarnstiden kan medföra skador på hjärnan, som för hela livet
minskar inlärningsförmågan och arbetskapaciteten. 

Kvinnan på bilden har själv vuxit upp i den här byn i den västafrikanska staten
Dahomey. Hon har fått utbildning i näringslära (nutrition) inom ramen för ett
FAO-projekt (FAO = FNs livsmedelsorganisation). Här visar hon hur lokal föda,
fisk och grönsaker, kan användas, och betonar särskilt hur viktigt det är att
barnen får rätt sammansatt kost. 

Här nedan kan man läsa om några huvuddrag i äktenskapslagstiftningen. I
Socialkatalogen finns vidare upplysningar om bl.a. barn- och ungdomsfrågor,
bostadsfrågor, försäkringsskydd, arv och andra familjerättsliga frågor. 

Giftemål När man ska gifta sig måste detta anmälas till pastorsexpeditionen där
man bor. På pastorsexpeditionen kan man begära, att äktenskapet utlyses i kyrkan
(lysning) om man så önskar. Där får man också upplysning om hur kyrklig och
borgerlig vigsel går till. 

Den som är under 20 år ska ha föräldrarnas samtycke för att gifta sig. Är han
eller hon under 18 år behövs också särskilt tillstånd från länsstyrelsen. 

När man har gift sig innebär det att båda makarna får omfattande personliga och
ekonomiska skyldigheter mot varandra. Makarna har bl.a. skyldighet att försörja
varandra. 

Vidare uppkommer giftorätt. Denna innebär bl.a. att vardera maken vid
äktenskapets upplösning har rätt till hälften av den andre makens tillgångar.
Man kan dock avtala om att sådan egendom som annars skulle ha ingått i
giftorätten ska vara enskild egendom. Ett sådant avtal kallas äktenskapsförord.
Äktenskapsförordet ska inregistreras hos domstol för att bli giltigt. 

Föräldrar har vårdnaden om sina barn. De har alltså ansvar och omsorg om barnen.
De företräder barnen utåt i olika frågor och de är skyldiga att bekosta barnens
uppehälle och uppfostran. 

Se Arv sida 5, Förmyndare sida 12 och Testamente sida 22. 

Man vänder sig till pastorsexpeditionen. 

Skilsmässa Hemskillnad Innan ett äktenskap upplöses ska i allmänhet domstolen
först ha beslutat om att samlevnaden upphävs. Denna dom kallas hemskillnadsdom.
Den kan sökas hos domstolen av båda makarna tillsammans. Då behöver inte annat
skäl uppges än att de är överens om att inte fortsätta att leva tillsammans. 

Om bara den ena maken vill ha hemskillnad måste han eller hon stämma den andra
inför domstol. 

Innan man begär hemskillnad är man skyldig att begära medling hos präst eller
hos medlare, som är utsedd av kommunen. 

Hemskillnadstiden är till för att ge makarna en prövotid. Om de har börjat
samlevnaden på nytt under hemskillnadstiden, vilket de får göra, upphävs
hemskillnaden utom i fråga om ekonomiska förhållanden. 

Äktenskapsskillnad Om makarna har levt var för sig (hemskilda) under minst ett
år, kan en eller båda begära att domstolen dömer till äktenskapsskillnad. Det
innebär att äktenskapet upplöses. Bl.a. i samband med otrohet kan domstolen döma
till omedelbar äktenskapsskillnad utan föregående hemskillnad. 

Både vid hemskillnad och äktenskapsskillnad ska domstolen fastställa vem av
makarna som ska ha vårdnaden om barnen. Om ingen av makarna bedöms vara lämplig
att ha vårdnaden kan särskild förmyndare utses. Domstolen avgör vidare om det
ska betalas underhållsbidrag, hur boet ska delas och om eventuellt skadestånd. 

Se också Förmyndare sida 12 och Underhållsbidrag sida 23. 

Man vänder sig till familjerådgivningsbyrå, medlare, härads- eller rådhusrätt,
rättshjälpsanstalt eller advokat. 

Att få ett barn är en stor upplevelse och glädje och medför en genomgripande
förändring av vårt liv. 

Den nyblivna modern känner sig dock ofta mindre glad än hon hade trott. Men att
vara trött och nedstämd efter förlossningen är normalt och naturligt och går
över allteftersom krafterna återvänder. 

Den fulla känslan av moderlighet brukar komma så småningom när man fått pyssla
om sitt barn en tid och känner sig säkrare och tryggare. 

Om modern är trött och klen en tid efter förlossningen, betyder ett yttre stöd
mycket för henne. Är hon ensam kan den egna modern eller en god väninna ofta
vara henne och därmed också barnet till stor nytta. 

Annars är naturligtvis pappan den som är närmast till hands att dela både
bekymmer och glädjeämnen med. Pappan lär bäst känna sitt lilla barn genom att
hjälpa till med att sköta det. Att båda föräldrarna från början upplever barnet
tillsammans stärker familjens samhörighet. 

Anlag och miljö Alla föräldrar funderar över hur det skall gå för deras barn i
livet och vilka möjligheter det har inom sig. Varje barn har fått arvsanlag från
båda föräldrarna. Anlagen inverkar inte bara på hur barnet ser ut, utan också på
sådant som t.ex. begåvning och lynne. 

Hur barnet kommer att bli som människa, vilka egenskaper det kommer att få och
hur karaktären utformas beror också i hög grad på de erfarenheter det gör. Genom
oss föräldrar får barnet sina första upplevelser av kärlek och trygghet, men
också av bekymmer och konflikter. Det är lätt att förstå, att barn som har det
bra med sina närmaste blir mer förtroendefulla och vänliga mot andra än de som
ständigt upplever otrygghet och bristande förståelse. Här gäller det den
grundton i hemmet som vardagslivet byggs upp på - inte de tillfälliga
svårigheter som då och då drabbar oss alla utan att behöva skadligt påverka våra
barn. 

Spädbarnet behöver trygg omvårdnad och mycket ömhet för att trivas. 

Det är viktigt att det lilla barnet i lugn och ro får växa samman med den som
vårdar det, så att det från början känner sig tryggt och ompysslat. 

En mamma som har yrkesarbete känner sig ofta otillräcklig och tycker att hon
inte kan ge sitt barn allt hon skulle vilja. Men, även om tiden man kan vara
tillsammans med barnet är kort, kan man ge det vad det behöver av trygg och varm
moderskontakt. Naturligtvis måste allt praktiskt arbete i hemmet skötas, men
stunderna tillsammans med den lille är minst lika viktiga. 

Mamman måste också veta, att barnet har det bra på dagarna, antingen det vistas
på daghem, i ett familjedaghem eller någon sköter det hemma. Det är
betydelsefullt att barnet får behålla sina vardagsvanor, t.ex. får sova middag
med en kär leksak eller suga på napp. 

Lämna aldrig spädbarn ensamma hemma någon längre stund! De är ju alldeles
hjälplösa och kan inte klara sig själva om de t.ex. skulle börja kräkas eller
råka få något över ansiktet. Plastskynken är särskilt farliga och bör inte
finnas inom räckhåll för de små. 

Måste barnet vårdas på sjukhus, barnhem eller på annat sätt sändas bort, är det
önskvärt, att föräldrarna besöker det så ofta som möjligt. 

Utvecklingen Barnets utveckling sker i en viss ordningsföljd, i stort sett lika
för alla barn. En del barn är tidiga och andra sena, skillnaderna brukar jämna
ut sig på längre sikt. Det kan hända, att ett barn är tidigt på ett område,
t.ex. när det gäller att gå, men senare med att tala eller tvärtom. 

Vi hjälper inte barnet genom att skynda på dess utveckling. Varje barn mognar i
sin egen takt. Under det första året visar det nya färdigheter varje månad,
sedan går det långsammare. Lugna perioder växlar med mera oroliga - sådan är
utvecklingens gång. 

Under de första månaderna ligger spädbarnet helst på sidan, benen saknar stadga
och det kan inte hålla uppe sitt stora huvud. Det kan inte fästa blicken och att
ögonen tittar i kors ibland är inget att oroa sig för. Först vid 2-3 månaders
ålder lär det sig att se ordentligt. 

Så småningom kan barnet lyfta upp bröst och huvud när det ligger på magen och
det tycker om att ligga så och titta på sin omgivning. Det övar kryprörelser och
lär sig rulla över på rygg. Man får passa det noga vid skötningarna, så att det
inte ramlar ner och slår sig. Barnet sover nu helst på rygg med armarna
uppåtböjda på var sida om huvudet. Det börjar gripa efter saker och då är tiden
inne för de första leksakerna, t.ex. en skallra eller en bitring. 

Omkring halvåret brukar barnen kunna sitta med stöd, men sitta själva kan de
inte förrän vid 8-10 månader. De griper efter alla saker som kommer i deras väg
och stoppar allting i munnen. De tycker om granna färger. Målade klossar och
andra lämpliga leksaker måste vara ofarliga och tåliga. 

Under andra halvåret börjar de flesta barn resa sig upp och stå. En del kryper
eller hasar omkring på stjärten. De undersöker allt de kommer åt och nu börjar
en tid när man måste plocka undan allt som kan gå sönder eller skada dem. Ju
rörligare barnen blir desto mer måste man tänka på att inte i onödan hindra dem
i deras rörelsefrihet och upptäckariver. 

Omkring året börjar en del barn ta de första stegen, men de flesta brukar inte
gå förrän några månader senare. 

Det första riktiga leendet brukar visa sig vid 2-3 månaders ålder. Från den
tiden behöver barnet mer av lek och sällskap. Också för utvecklingen av språket
är det viktigt att vi jollrar och pratar med barnet. Språket utvecklas i en
bestämd ordning: först kommer långa ljudramsor - jollret - då barnet liksom
leker med olika ljud. I 1-årsåldern brukar de första enstaka orden komma, som
senare blir meningar. 

Att följa med hur barnet utvecklas, se hur det förändras och lär sig nya saker
är en stor upplevelse. Det är så mycket som händer under barnets första år, då
det förvandlas från en helt beroende varelse till en liten personlighet redo att
ta sin omvärld i besittning. 

Uppfödningen Amningen är det bästa - och som regel också det enklaste - både för
mamman och barnet. Bröstmjölken innehåller allt som barnet behöver. Amningen ger
också mor och barn en alldeles särskild känsla av närhet och samhörighet. 

Men - om mamman har dåligt med mjölk eller kanske inte någon alls, kan hon ge
barnet en tillfredsställande uppfödning i alla fall. Barnet klarar sig bra på en
rätt skött flaskuppfödning och det finns numera färdiga mjölkblandningar, som
utgör en god ersättning för bröstmjölken. Barnavårdscentralen hjälper gärna
mamman med råd. 

Det är viktigt att flaskmatningen blir så lik amningen som möjligt. Det är
därför bäst om barnet ligger i mammans famn under matningen, så att det får
uppleva den varma kroppskontakten. Det är inte alltid lätt att få lugn omkring
sig om man har flera småbarn i familjen - som kanske dessutom känner sig
avundsjuka på den minste som får ha mamma alldeles för sig själv, men om
matningen kan ordnas som en skön stund utan jäkt och brådska är det bäst för
både mor och barn. 

Anpassa måltiderna någorlunda efter barnets behov. 

En god regel är att aldrig låta ett barn ligga och skrika av hunger någon längre
stund. Man behöver inte heller väcka det till målen, utan kan vänta tills det
vaknar av sig självt. De flesta barn ställer in sig på ganska regelbundna mål
efter någon tid. 

Nattmål vill nästan alla spädbarn ha den första tiden och bör då också få det.
Man undgår mycket skrik och onödig oro genom att ge dem detta i början och det
brukar inte dröja länge förrän de sover över av sig själva. 

Sugbehovet Alla små barn tycker om att suga och de behöver också göra det för
att känna sig nöjda och tillfredsställda. För somliga räcker det med bröstet
eller flaskan, andra hittar dessutom sin tumme eller tycker kanske om en
tröstnapp. Har barnet napp bör man se till, att den är hel och av en säker
modell, som inte kan glida ner i halsen. 

'Sovtummen' behöver många barn ganska länge för att kunna slappna av och komma
till ro. 

Skriket Det är oundvikligt att spädbarn skriker ibland, och om det inte beror på
sjukdom är det inget att oroa sig för. Skriker de ihärdigt finns alltid en
orsak, fast den många gånger kan vara svår att komma på. Barnen kan t.ex. vara
hungriga eller törstiga. De kan vara för varma eller för kalla. Kläderna kan
sitta åt och blöjorna vara våta. De kanske ligger obekvämt, har ont i magen
eller störs av starka ljud eller ljus. En lika viktig orsak är att barnen känner
sig ensamma och har behov av att komma upp i famnen en stund. Att trösta barn
när de är ledsna är inte att skämma bort dem. 

Många nyblivna föräldrar känner sig först osäkra inför vården av sitt späda
barn. Men snart blir skötningarna de efterlängtade stunderna. Försök ta god tid
vid skötningen, lek och kela med barnet och njut av att vara tillsammans med
det. Kärlek och ömhet kan barnet inte få för mycket av. 

Mänsklighetens lämmeltåg rusar mot förintelsen. Det behöver inte ta mer än 100
år om allting fortsätter så här. 

Det beror ytterst på befolkningsexplosionen, fast det är en felaktig term.
Partiklarna i en explosion förlorar så småningom farten när de sprider sig.
Folkökningen går bara fortare och fortare. 

Under stenåldern fanns det uppskattningsvis en miljon människor på jorden. Inte
förrän 1850 noterades den första miljarden. Sen började lavinen rulla. 1930 -
bara 80 år senare - var det två miljarder. 1960 - bara 30 år senare - var det
tre miljarder. 1975 - bara 15 år senare - är vi fyra miljarder. År 2000 eller
strax därefter är vi sju miljarder. 

Och det hör till saken att verkligheten hittills har lämnat alla sådana
beräkningar hopplöst på efterkälken. 

Redan om 30 år är läget bokstavligt olidligt. Våra miljövårdsproblem av i dag
kommer att framstå som idylliska. Sju miljarder människor på jorden kan betyda
drastiska förändringar i klimatet. Kan störa naturens balans så radikalt att
endast en tredjedel överlever. 

Det gäller inte bara födan. Livets kretslopp är beroende av bakterier som
förstör döda organismer och av de organismer som återger luften det syre som
människor och djur förbrukar. Det är hela detta nätverk som löper faran. 

Kräva bevis? Finns det någon som bryr sig om varningarna? Vi har inte sett några
symtom, men det skrämmande är att vårt öde kanske är beseglat tjugo år innan
symtomen framträder. Eller som professor Göran Löfroth har formulerat det:
'Måste vi kräva bevis om en katastrof innan vi gör något?' 

Den brittiske författaren Gordon Rattray Taylor har i 'Domedagsboken' (Forum,
cirkapris 49:50) samlat alla den globala miljöförstöringens argument till en
förkrossande anklagelseskrift mot teknokraterna och politikerna. Det står
ingenting nytt i boken, men bara att lyckas samla alla dessa synpunkter är
imponerande. 

Han är pessimist förstås. Han tror att det är klippt om hundra år, om inte förr.
Inte så att jorden går under precis, men han menar att vid det laget är
människans situation så olidlig på grund av överbefolkning med åtföljande
stress, nersjaskad miljö och anhopningar av allsköns djävligheter att det kommer
till en social kollaps som innebär en drastisk reduktion av jordens befolkning
till så där 2 miljarder. 

Om människan å andra sidan tack vare teknokraternas ansträngningar lyckas
avgifta marken, rena luften så pass att man kan andas och rena åtminstone några
vattendrag, så skapas därmed ett liv som knappt är värt att leva. Vi får äta
alger i stället för kött, leva i grottor och tunnlar kring nordpolen, en värld
där man inte kan plocka ett äpple från ett träd utan risk för förgiftning, en
värld utan ensamhet och lugn, utan gröna fält och blå himmel ... en värld där
människorna lever som broilers. 

Utestängda När de optimistiska framtidsprofeterna börjar tala om en värld där vi
skall flyga omkring vart som helst i tusensitsiga överljudsplan, ringa hem från
djungeln tack vare satelliterna, bli fjärrundersökta av läkare, få all vår
undervisning via datorer, äta samma mat, framställd av sojabönor och proppas med
elektronisk kultur via TV, så låter det visserligen som skolpojksfantasier, men
det är säkerligen inte tekniskt omöjligt. Det enda man kan säga med säkerhet är
att u-länderna blir utestängda från en sådan värld och att klyftan mellan
fattiga och rika bara blir större och större. 

Det är uppenbart att USA ligger närmast till denna framtidsvision. Men invånarna
i hela Nordamerika, som utgör 7,5 procent av jordens befolkning, använder redan
nu hälften av avkastningen av världens alla råvarutillgångar. Om alla världens
resurser skulle fördelas rättvist och upp till USA:s nuvarande förbrukning,
skulle de bara räcka för en halv miljard människor. 

Går inte ihop Ändå talar utvecklingsoptimisterna i USA om att tre- eller
fyrdubbla den nuvarande konsumtionsstandarden och även utvidga den till
u-länderna. Det går bara inte ihop. Det är rena struntpratet. 

Svalget mellan industriländer och utvecklingsländer kommer bara att bli större
och större den tid vi har kvar på jorden. Analfabeterna blir fler och fler. 

Urbaniseringen leder till en förslummning av en omfattning som världen hittills
aldrig har skådat. Taylor tar Turkiet som exempel. Han utgår från tumregeln att
u-ländernas befolkning är fördelad med 80 procent på landsbygden och 20 procent
i städerna. För industriländerna är det tvärtom. Städer i u-länderna växer
explosionsartat, beroende bl a på jordbrukets mekanisering. Lantarbetarna blir
överflödiga och söker sig till städerna för att få arbete i industrin. 

Tvärtom Turkiet har f n en lantbefolkning på 27 miljoner och en stadsbefolkning
på 7 miljoner. Turkiets folkmängd ökar med en miljon om året och fördubblas vart
25:e år. År 2010 beräknas landet ha en folkmängd på 110 miljoner med 20 miljoner
på landsbygden och 90 miljoner i städerna . Stadsbefolkningen har alltså ökat
från 7 till 90 miljoner på 40 år. 

Hur skall man klara problemen med bostäder, skolor och andra samhälleliga
anordningar i ett land som fortfarande befinner sig i början av
industrialiseringen? Bara för att ta ett exempel på de ökade kraven behövs det
30000 nya lärare per år, frånsett att man redan nu har otillräckligt med lärare.

Öppna diken Ett annat exempel är Kalkutta, låt vara det extremaste av alla.
Stadens folkmängd växer för närvarande med 300000 per år. Det beräknas att
staden framemot sekelskiftet har mellan 36 och 66 miljoner invånare. 

Bostadsfrågan löses redan nu med att man bygger skjul, öppna utåt gatan. 20-30
personer delar på en kallvattenskran. Avloppen består av öppna diken i gatorna,
och när det blir översvämningar flyter avföring och matrester omkring var som
helst. Folk tvättar både kläder och sig själva i förorenat vatten. Städer som
Kalkutta kan näppeligen bli annat än djungler, där brottsligheten inte kan
bekämpas, farsoterna får fritt spelrum och folk ligger och dör på gatorna utan
att någon bryr sig om det. 

Slumstäderna kring den 'fina 'stadskärnan är sedan länge ett faktum i Asien,
Afrika och Sydamerika, och de fortsätter att breda ut sig med en förfärande
fart. Sao Paulo i Brasilien hade 900000 invånare 1930, har 7 miljoner nu och
omkring 20 miljoner år 2000. Och det är folk som inte bor i hus, utan i
lerkojor, under korrugerad plåt eller bakom säckväv, utspänd på fyra käppar. 

Grundorsaken Jag har med flit plockat endast ur bokens rikhaltiga exempelflora
av befolkningsproblem, därför att detta när allt kommer omkring är grundorsaken
till världens desperata situation just nu. Allt det andra, miljöförstöringen i
form av luft- och vatten- och jordföroreningar, jorderosionen och de minskade
naturtillgångarna, är konsekvenser av överbefolkningen. 

Taylor visar med många exempel hur myndigheterna viftar bort alla vetenskapligt
grundade farhågor, sedan tvingas tillbaka steg för steg allt eftersom skadorna
börjar kristallisera sig i statistik. 

Han utreder hur både amerikanska och brittiska myndigheter på helt godtyckliga
grunder har fastslagit den 'godtagbara dosen' av radioaktiv strålning och hur de
sedan med tvetydigt officiellt fikonspråk justerar den godtagbara dosen uppåt. 

Blodkräfta Om det skulle visa sig att den godtagbara dosen är opraktisk för
atomkraftindustrin, så är Taylor övertygad om att myndigheterna, de
opportunistiska politikerna, är kapabla att höja den utan vidare med
motiveringen: Vi måste ha elkraft. Om det så ska kosta oss ytterligare 50000
fall av blodkräfta per år. 

Och han citerar en amerikansk forskare som sökte förklara varför atomenergins
folk driver på så hänsynslöst: 'Det finns en förståelig tendens hos dess duktiga
människor att framhäva de positiva synpunkterna på atomenergin helt enkelt
därför att de negativa följderna är så nedslående.' 

Kannibaler bör akta sig för att äta amerikaner. De innehåller över 10 milligram
DDT per kilo, vilket är mer än dubbla tillåtna kvantiteten i USA. Svenskar
ligger också över med 7 mg per kilo. Britterna klarar kvalgränsen precis med 5
mg DDT per kilo. 

Andelen stadsbor i procent I industriländer bor fyra av fem i städer år 2000
enligt FN:s (osäkra) beräkningar. Men procentuellt sett växer städerna mest i
u-länderna. 

Antalet städer med över 2500000 invånare Om tio år finns det ungefär 60
jättestäder, alltså städer som har mer än 2,5 miljoner invånare hopklumpade.
Detta enligt FN:s beräkningar . 

'Envar har rätt till undervisning ... Den elementära undervisningen skall vara
obligatorisk. Yrkesundervisning och teknisk undervisning skall vara allmänt
tillgänglig. Den högre undervisningen skall stå öppen för alla på grundval av
deras duglighet.' (Förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 26.) 

FN har döpt sitt jubileumsår till 'internationella utbildningsåret' - ett försök
att sporra till nationella ansträngningar på undervisningens område. Under
veckan uppmärksammas detta i Sveriges skolor. 

Utbildningsåret har en symbol som ska visa hur kunskapen utgår från punkten i
mitten av pannan. 

Artikeln bygger främst på Unesco Courier, January 1970; Världshorisont 1, 1970;
och Svenska FN-förbundets och skolöverstyrelsens studiehäfte 'Undervisning eller
undergång'. 

Under den tid som det tar att läsa den här meningen föds elva människor till
världen. Under samma tid dör fem människor. Jordens befolkning har ökat med sex
personer. Dvs när du läst hit har den hunnit öka med omkring tjugo personer. 

De 200000 som föds varje dag måste utbildas om de skall ha någon chans i livet,
och om världens fattiga och utsugna länder skall kunna resa sig. 

Varför är utbildningen särskilt viktig? Den FN-ideologi som ligger bakom tanken
på ett särskilt 'internationellt utbildningsår' 1970 ger ungefär detta svar: 

U-länderna måste ta en genväg för att komma i fatt. Genvägen är att utnyttja
modern vetenskap och teknik. Då behövs utbildning. Utan utbildning ingen genväg.

Mycket mer skall in i utvecklingsbilden, men en djärv satsning på utbildning kan
ge resultat. Det har länder som Sovjet, Japan, Kina och Kuba visat. 

Slutar Folkökningen i världen är så stor att antalet människor som varken kan
läsa eller skriva (analfabeter) ökar. Då har man alltså inte räknat med barn
under skolåldern. Under 1960-talet blev det 60 miljoner fler analfabeter i
världen. 

Dessutom är det många i u-länderna som slutar skolan efter ett par års dålig
undervisning. Då glömmer de fort vad de lärt sig. Dessa analfabeter kommer
aldrig i statistiken. Så när man säger att var tredje människa är analfabet så
är det en underskattning. 

Befolkningstrycket är roten till det mesta onda i u-ländernas utbildningssystem.
Undervisningsbudgeten måste ständigt och kraftigt utvidgas i takt med
folkökningen. 

Fel Vart denna (ojämna?) kapplöpning leder kan man konstatera: resurserna räcker
inte till, det blir för få skolor och lärare, alltså blir undervisningen dålig
och många slutar i förtid eller sitter kvar - om de ens får chansen att gå i
skola. 

Ett annat problem är att u-landsbarnen får fel utbildning. Det beror på att
undervisningssystemen övertagits från den forna kolonialmakten och ofta har
värderingar från 1800-talet. 

Undervisningen är inte anpassad efter u-länders behov. Den är för teoretisk och
humanistisk. Den lär inte ut de praktiska kunskaper som behövs för att förbättra
jordbruket t ex . 

Undervisningen ger barnen uppfattningen att jordbruk och praktiskt arbete inte
är riktigt fint. Den bidrar till elittänkande. Den skapar eller vidmakthåller
klassklyftor. 

Detta problem är dock relativt lätt att lösa. Det går att göra undervisningen
mer praktiskt inriktad, mer anpassad till jordbrukets behov, även om det är jobb
med nya kursplaner och vidareutbildning av lärare. Sådana reformer har Kina och
Tanzania just genomfört. 

Men det större problemet - folkökningen och bristen på resurser - är mer
svårlöst. Ökad u-hjälp, ja, men det är inte mycket att hoppas på. 

Ett slags lösning är faktiskt att rätta mun efter matsäcken. De flesta länder
har målsättningen att alla barn skall få gå i skolan. Men med nuvarande resurser
betyder det i u-länderna att de flesta barn får en dålig undervisning. 

Varannan Tanzania tog nyligen det svåra beslutet att bara låta vartannat barn gå
i skola. Därmed får de som går i skola bättre undervisning, en undervisning som
är värd något. Andra länder som fattat liknande fast mindre drastiska beslut är
Marocko, Algeriet och Nigeria. 

Vissa länder i Afrika har alltså övergivit målsättningen om allmän skolgång. I
Sydasien, Mellanöstern och Latinamerika har de flesta länder aldrig försökt
genomföra den målsättningen. 

Att rätta mun efter matsäcken - en provisorisk lösning, kanske en skenlösning? 

En samling kalla fakta 500 kronor per år - det är vad man genomsnittligt offrar
i världen på ett barn som ska lära sig att läsa och skriva. Lite senare i livet
använder man 39000 kronor för att lära den värnpliktige skjuta. 

Världen ger ut 40 procent mer på rustningar än på utbildning: 795000 miljoner
kronor per år till militäranslag, 555000 till utbildning. Industriländerna (USA,
Sovjet, Sverige etc) använder en mycket större del av sin nationalprodukt på
utbildning (fem procent) än u-länderna (tre procent). 

U-länderna använder 25 kronor per år och person till utbildning,
industriländerna 500 kronor. U-länderna har 72 procent av världens befolkning,
men bara 11 procent av världens utbildningsbudget. 

U-ländernas militärutgifter är dubbelt så stora som deras inkomster i form av
u-hjälp. 

Minst var tredje människa är analfabet, kan varken läsa eller skriva. 

Antalet analfabeter ökar varje år. Folkmängden ökar fortare än läskunnigheten. 

Av barnen i åldern 6-14 år i Mali gick 68000 i skolan 1961. Det var tio procent.
1964 gick 113000 av barnen i den åldersgruppen i skolan. Det var fortfarande
bara tio procent. 

Nästan hälften av alla i u-länderna är under 15 år. Motsvarande siffra i
industriländerna är 15-20 procent. Det betyder att u-länderna, som har sämst
råd, måste satsa mest på utbildning. I stora delar av Afrika och Latinamerika
slutar mer än varannan elev efter två år. 

Kvarsittning är vanlig i u-länderna. Av de barn som går ut grundskolan i
arabvärlden är det bara vart fjärde barn som inte suttit kvar ett eller flera
år. Det beror på dålig undervisning, bristande resurser. 

Antalet lärare i världen ökar långsammare än antalet elever, 3,9 procent mot 4,8
procent. 

Någon har räknat ut att om u-länderna ska ha en chans att bli ekonomiskt
självförsörjande 1980, så behövs 1,5 miljoner tekniker och ingenjörer - fyra
gånger fler än vad som finns i dag. Bara 38 procent av skolbarnen i Afrika och
Asien är flickor (1967). 

Diagrammet ovan visar hur mycket världen satsar i tusental miljoner dollar per
år till olika ändamål. Militära utgifter slukar t ex 159000 miljoner dollar,
medan utbildningen bara får 111000 miljoner. 

Miljöhotet mot Östersjön har resulterat i nästan totalstopp för
strömmingsförsäljningen. I dag garanterar Folkhälsan och Naturvårdsverket att
larmrapporten om gifthalten fått överdrivna proportioner - strömming, lax och ål
är helt riskfritt att äta. 

Det är ingen fara med strömmingen! 

Så säger i dag Folkhälsan och Naturvårdsverket. Och anledningen till detta
kategoriska uttalande är den larmrapport som släpptes ut förra veckan om PCB-
och DDT-halterna i östersjöfisken. 

Visserligen är halterna oroande höga, men nån fara för människan är det inte. 

- Rubrikerna om gifthalterna i bland annat strömming har resulterat i nästan
totalstopp för strömmingsförsäljningen i större delen av Sverige, säger direktör
John Erik Boork, direktör i Ostkustfisk Centralförening till Aftonbladet. 

- Visserligen anser vi att miljöhotet mot Östersjön är oroande men ännu så länge
finns det garantier för att både strömming, lax och ål är helt ofarliga. 

Rapporten om gifthalterna i de här fisksorterna kommer från en omfattande
undersökning som gjorts av en forskargrupp på Riksmuseet. 

Vetenskapligt provfiske Under sommaren har man bedrivit vetenskapligt provfiske
på ett 40-tal stationer i både Bottenhavet och Östersjön. 

Resultatet av detta fiske visar att södra Östersjön drabbats av oroväckande
stora mängder DDT och PCB. 

- Situationen kan bli besvärlig men ännu så länge är det ingen fara, påpekar
både Statens institut för Folkhälsan och Naturvårdsverket. 

Men deras upptäckter och artiklarna kring dessa har direkt resulterat i kaos för
fisket längs hela svenska ostkusten. 

Massor av fiskare ringde i går i förtvivlan till sina organisationer för att få
klarhet om gifthalterna i strömmingen. 

- Totalt finns det omkring 4000 yrkesfiskare längs ostkusten. Och deras
situation är allaredan besvärlig. En sån här sak gör den inte bättre, säger
ombudsman Gösta Lindebo i Svenska ostkustfiskarnas centralförbund. 

Perfekt föda - Därför är det viktigt att svenska folket nu får reda på att
Östersjöfisken fortfarande är perfekt som föda, förklarar Gösta Lindebo. 

- Vi är naturligtvis medvetna om att Östersjön innehåller olika sorters
miljögifter. Och det är en oroande faktor. 

- Men fiskets olika organisationer ligger hårt på myndigheterna i den här
frågan. Vi kräver att Naturvårdsverket med kraft tar itu med den här saken. 

- Ett sånt löfte har vi också fått av jordbrukminister Ingemund Bengtsson, säger
Gösta Lindebo. 

39 barn av 100 föds ovälkomna och bara 43 av 100 är aktivt planerade. Var femte
gravid kvinna visar besvärande psykiska störningar under graviditeten. Lika
vanligt är det med svårare psykiska besvär hos modern under barnets sex första
levnadsmånader. Detta är några av alla de data som med lic Åke Nilsson vid
psykiatriska kliniken i Lund fått fram i en undersökning av 165 gravida kvinnor.
På fredagen disputerar Åke Nilsson på avhandlingen. 

De 165 kvinnorna har intervjuats vid tre tillfällen: efter första besöket på
mödravårdscentralen, omedelbart efter förlossningen och sex månader efter
barnets födelse. I den första och tredje undersökningen deltog också psykolog
Per-Erik Almgren. 

Lätta problem är 'normala' Vissa lättare psykiska symptom anses normala under en
graviditet, säger Åke Nilsson. En ökad känslighet, lättare depressionsperioder
eller mindre störningar hör till den normala bilden. 

Däremot finns det enligt undersökningen en stor grupp kvinnor, nära 45 procent,
som under graviditeten visar psykiska symptom som i olika utsträckning påverkar
välbefinnandet. I den gruppen har 17 procent symptom som tyder på påtagliga
psykiska besvär. 

- Traditionellt anses ju att det är under tiden efter förlossningen man finner
de flesta psykiska störningarna, säger Åke Nilsson. Men enligt mina resultat är
psykiska besvär lika vanliga under graviditeten som efter förlossningen. 

Psykiska problem under uppväxttiden eller i vuxen ålder före graviditeten kan ge
svårigheter under och efter en graviditet, visar undersökningen. En tidig
sexualdebatt och många sexualpartners kan i en del fall tyda på neurotiska
störningar. En moraliserande inställning till sexuallivet i uppväxtmiljön hör
också till de faktorer som kan ge psykiska problem vid en graviditet. 

Oplanerat barn ger mer besvär Kvinnans anpassning till det väntade barnet beror
också i hög grad på om graviditeten är planerad eller inte. Dålig eller ingen
preventivteknik finns med i bakgrunden hos många av de kvinnor som har svåra
problem. 

47 procent av kvinnorna i dr Nilssons undersökning var gravida vid giftermålet.

Dessa kvinnor är en riskgrupp, säger han. De blev i många fall gravida
oavsiktligt. De blev 'tvungna att gifta sig'. Deras val av äktenskapspartner
blev kanske slumpmässigt. 

Den personlighetspsykologiska delen av avhandlingen går mera på djupet. 

Kvinnor som inte kan acceptera modersrollen i djupare bemärkelse, som inte kan
identifiera sig med sin egen mor eller har en markant starkare identifikation
med fadern får oftare svårigheter vid en graviditet. En del kvinnor som förnekar
att de haft menstruationssmärtor, som förnekar illamående under graviditeten,
kan också få problem efter förlossningen. 

Frånvaron av besvär kan vara ett uttryck för en förträngning av graviditeten,
säger Åke Nilsson. En omedvetet negativ inställning till havandeskapet kan ge en
öppen konflikt först när barnet är fött. 

Smärtfylld förlossning Man håller också på att undersöka upplevelsen av
förlossningen närmare och det arbetet skall läggas fram i en särskild
publikation. 

Jag har funnit att man inte kan betrakta själva förlossningen som en fristående
företeelse, säger Åke Nilsson. Naturligtvis spelar faktorer som om barnet är
önskat eller inte en stor roll vid upplevelsen av smärtan. Psykiskt instabila
kvinnor, som betraktat sig som sjuka under hela graviditeten, anger också en
starkare smärtupplevelse. Om mannen är med eller ej tycks inte spela någon
större roll för smärtupplevelsen. 

- Jag är själv inte särskilt villig att dra långtgående slutsatser ur
materialet, säger Åke Nilsson. Men jag anser att undersökningen visar att fri
abort, naturligtvis efter kontroll av motiven för ansökan, skulle kunna lösa en
del av de problem som finns. Men övervägande delen av problematiken ligger på
attityderna till barnafödande och mödraskap och sådana attitydförändringar
kommer på mycket lång sikt. 

Åderförkalkning har blivit ett begrepp som bland lekmän och lärde användes för
att förklara den försämring i hjärnans funktion som med stigande ålder drabbar
oss alla. Hos somliga kan en sådan funktionsnedsättning vara ringa och långsamt
insättande och är då att betrakta som ett led i det normala åldrandets process.
Hos andra däremot kan nedsättningen vara snabbt insättande och ta sig dramatiska
uttryck och kan då leda till sådana tillstånd som betecknas som senil demens.
Det är patienter med dessa tillstånd som utgör en stor procent av det klientel
som i dag vårdas på ålderdomshem, långvårdskliniker och mentalsjukhus. 

I bästa fall kan de nödtorftigt sköta sig själva eller enklare rutingöromål, i
sämsta fall är de helt borta från denna världen. Det råder inget tvivel om att
förändringar i hjärnans kärl i majoriteten av fall är orsaken till dessa grava
symtom och man måste ha klart för sig att i denna grupp kan någon behandling
inte erbjudas. Det är emellertid säkert så att det finns fall där den
bakomliggande orsaken är av annan natur. Det är bland dessa sistnämnda man över
huvud taget kan tänkas nå fram till någon form av åtgärd som kan leda till
förbättring. 

Anledningen till denna mycket försiktiga optimism är att man under senare år
funnit att somliga av dessa fall har haft god nytta av ett operativt ingrepp.
Det rör sig alltså om fall där orsaken till patientens symtom inte primärt är
åderförkalkning utan i stället beror på en sannolik störning i cirkulationen av
den vätska som omger hjärnan. En sådan cirkulationsstörning kan bero på ett
mekaniskt hinder men också på att balansen mellan nybildning och försvinnande av
denna vätska är störd. 

Borrar hål I sådana fall kan neurokirurgerna borra ett litet hål i skallen och
föra in ett tunt rör i hjärnans hålrum. Röret leds sedan ner under huden på
halsen vidare in i en av halsvenerna och får utmynna i hjärtats högra förmak.
Det är för övrigt samma operationsmetod som användes hos barn som föds med s k
vattenskalle. Ett sådant operationsförfarande kan leda till 'normalisering' av
den störda cirkulationen och kan understundom ge påfallande förbättringar i
hjärnans funktion. Det är framför allt i USA som man tillämpat denna
behandlingsmetod på äldre patienter med nedsatt hjärnfunktion. 

När man talar med svenska experter om detta ställer de flesta sig ganska
tveksamma: 'Skriv inte om detta med för stora bokstäver.' 'Väck inget hopp om
det.' 

De rapporter som föreligger har trots detta motiverat en planmässig forskning,
bl a på lasarettet i Lund, ett projekt där både psykiater, neurologer,
neurokirurger och röntgenologer är engagerade. SDS har talat med en av
deltagarna i den vetenskapliga undersökningen, röntgenologen dr Sten Cronqvist i
Lund. 

Problem Vi måste lära oss att respektera och acceptera att åldrandet så ofta
leder till tillstånd där ingen terapi finns. Det är emellertid å andra sidan i
grunden fel att bunta ihop gamla människor på institutioner bara för att de är
gamla, säger dr Cronqvist. Vi måste i det enskilda fallet inta en aktiv attityd
för att utröna om något kan göras för att patientens tillvaro skall bli
drägligare. På S:t Lars sjukhus i Lund tillhör mer än hälften av de patienter
som årligen intas, gruppen åldringar. Om så bara en procent eller ännu mindre
kan erbjudas en behandling av det slag som berörts ovan, så vore det en enorm
vinst, både på det mänskliga och det praktiska planet. Det stora problemet är
emellertid just att spåra upp de fall där förutsättning finns för ett operativt
ingrepp, dvs de fall där en cirkulationsrubbning i hjärnvätskan kan tänkas
föreligga. Genom den utrustning som finns på röntgendiagnostiska avdelningen vid
lasarettet i Lund, en s k gammakamera, finns nu möjligheter att studera dessa
cirkulationsförhållanden. Det är emellertid inte fråga om någon form av
röntgenapparatur. 

Detektor Till skillnad från en vanlig röntgen som innebär att röntgenstrålar
skickas tvärsigenom patienten och avsätter en bild på röntgenfilmen så sprutas,
när gammakameran användes, ett radioaktivt ämne direkt in i patienten. Detta
ämne, som alltså själv utsänder strålar kan via en detektor överföras till ett
oscilloskop där man erhåller en bild som på olika sätt kan registreras. När det
gäller de äldre patienterna där man önskar undersöka hjärnvätskans cirkulation
sprutas det radioaktiva ämnet in i ryggmärgsvätskan och man kan med hjälp av
gammakameran följa ämnets passage, om denna är fördröjd eller sker på vägar som
avviker från det normala mönstret. 

Gammakameran har emellertid också ett annat användningsområde som ingår i
rutinutredningarna vid den neuroradiologiska sektionen på röntgenavdelningen.
Det radioaktiva ämnet kan i stället för att som i det ovan angivna exemplet
sprutas in i ryggmärgsvätskan, i stället tillföras direkt till patientens blod.

Utan besvär Hos patienter som har en tumör i hjärnan, hjärnblödning eller
blodpropp i hjärnans kärl, sker då en ansamling av det radioaktiva materialet
inom tumören, inom blödningshålan eller i den hjärnvävnad som skadats i
anslutning till blodproppen. Det innebär alltså att man motsvarande det
'skadade' området får en ökad strålning i jämförelse med den omkringliggande
vävnaden och att denna skillnad mellan abnorm och normal vävnad kan iakttagas
med hjälp av gammakameran. 

Den detektor som uppfångar strålningen kan vridas kring patientens huvud och
rutinmässigt tar man hos patienter med misstanke på en sådan 'skada' fem olika
projektioner, vilket kan ske under loppet av 20-30 minuter. Det är alltså en
snabb undersökning och dessutom försiggår hela proceduren utan minsta besvär för
patienten frånsett ett stick i armen, på samma sätt som när sänka tages. Så
snart registreringarna är klara kan patienten i princip resa sig från sin brits
utan några kvarstående besvär. 

300 vårddagar Gammakameran ger inte lika fullständig bild av hjärnan som en s k
luftskalle eller en s k färgskalle, men båda dessa undersökningar är besvärande
för patienten och kräver också att patienten intages på sjukhus. Eftersom
undersökning med gammakameran är så lätt att genomföra och som påpekas utan
besvär för patienten, ger alltså gammakameran oss möjligheter att undersöka
också polikliniska patienter. Det är framför allt neurologerna som tagit fasta
på detta. De är av den uppfattningen att kombinationen undersökning med
gammakameran och en klinisk undersökning av en erfaren neurolog erbjuder både
diagnostiska och praktiska fördelar. Professor Ragnar Muller vid neurologiska
kliniken har gjort ett försiktigt överslag på de besparingar som kan göras genom
att bedriva utredningsarbetet polikliniskt på detta sätt. Försiktig beräkning
visar att en besparing på 75000 kronor, ungefär 300 vårddagar hade kunnat sparas
redan under gammakamerans första användningsår. 

Gammakameran har också andra användningsområden utöver de två som nämnts här
ovan. Den kan t ex användas också för att spåra tumörer i exempelvis skelett,
lungor och njurar. Det kan förefalla vådligt att tillföra radioaktiva ämnen till
patienten med tanke på den strålning som sker, men med de mängder som i dag
behöver användas för ett gott resultat är stråldosen mindre, eller i alla fall
inte större än vad patienten erhåller vid en ordinär undersökning. 

I en del fall - hur många vet man inte - av senil sinnessvaghet har forskarna
funnit att det beror på för mycket hjärnvätska som hjärnans vävnader inte kan
tillgodogöra sig. I dessa fall då orsaken alltså inte är den vanliga höggradig
åderförkalkning, finns chansen att återföra patienten till ett normalt liv genom
en operation av det slag som återges på skissen här intill 

Hjärnkirurgen borrar ett litet hål i kraniet och för in en sond i hjärnans
hålrum. Den leds vidare under huden bakom örat, in i en av halsvenerna och
utmynnar i hjärtat. På detta sätt fungerar hjärtat som en pump som håller
hjärnhålorna fria från överflödig vätska 

Dr Sten Cronqvist förordar en 'storstädning' på mentalsjukhusen. Det skulle
kunna återföra många patienter till ett normalt liv 

Med s k hjärnscintigrafi får forskarna en sådan här bild av patientens hjärna på
ett mycket enkelt sätt. Metoden är snarlik till gammakameran som är beskriven i
artikeln, men tar något längre tid. Den röda fläcken på bilden är en stor
hjärntumör. 

Undersökningen med gammakameran i Lund tar inte längre tid än cirka tjugo
minuter och sker fullständigt smärtfritt för patienten 

Psykiatri är vetenskapen om psykiska störningar I det föregående har flera
gånger framhållits likheter mellan djur och människor i fråga om beteende men
också olikheter. Huruvida man skall anse likheterna större än olikheterna eller
tvärtom är diskutabelt. Men en stor skillnad ligger däri att människan är i
stånd att utforska sitt eget psyke och medvetet påverka det. 

Isolering från andra innebär även för människan en stor psykisk påfrestning. Men
också samlevnaden med andra kan medföra stora problem. Överhuvudtaget är
människans psyke med sin sammansatthet och känslighet utsatt för många slags
påfrestningar, och psykiska besvär är också mycket vanliga. Den vetenskap som
sysslar med dessa kallas psykiatri. 

Nervositet och stress Alla människor råkar någon gång ut för vissa psykiska
störningar. Man känner sig nervös, nerverna krånglar, säger man. Det innebär
oftast inte att någon verklig sjukdom drabbat nervsystemet utan är en tillfällig
rubbning av den psykiska jämvikten på grund av fysisk eller psykisk påfrestning.

Om en sådan påfrestning blir långvarig, kan resultatet bli ett tillstånd av s k
stress, ett slags spänningstillstånd, som beror på att vissa försvarsmekanismer
i kroppen trätt i funktion. Vissa hormoner avsöndras mer än normalt och håller
kroppen i ständig alarmberedskap. Det anstränger olika organ mycket och kan leda
till 'stressjukdomar' som magsår, hjärtbesvär och 'nervsammanbrott'. 

Pavlov kunde vid sina försök med hundar framkalla psykiska besvär hos
försöksdjuren. De vande sig vid att mat sattes fram när klockan ringde. Om det
dröjde länge med maten, eller om mat sattes fram bara vissa gånger, eller om
signalen varierades så att hunden blev osäker, kunde den bli nervös och retlig
och till sist så deprimerad att den inte alls ville äta. 

Mentalsjukdomar Psykiska jämviktsrubbningar som de ovannämnda kan bli långvariga
och leda till ett mer eller mindre allvarligt sjukdomstillstånd, en neuros. 

Det är mycket svårt att dra en gräns mellan svårare former av neuroser och de
sjukdomar som ibland kallas psykoser och som förr brukade kallas
sinnessjukdomar. Alla psykiska sjukdomar, både neuroser och psykoser, kallas
numera mentalsjukdomar. De har vissa gemensamma symptom och kan behandlas med
större eller mindre framgång. Det är svårt att skilja mellan fysiska och
psykiska sjukdomar eftersom fysiska besvär kan ha psykiska orsaker och vice
versa. Forna tiders uppfattning om mentalsjukdomars mystiska och skrämmande
natur är helt förlegad. 

Som tidigare framhållits kan psykiska rubbningar uppstå vid yttre påfrestningar.
Olika människor har olika lätt att utstå sådana. Somliga har en nervös och
känslig läggning, andra en mer robust. I vissa fall kan psykiska störningar
uppstå utan att man kan finna någon yttre anledning. Man kallar dem endogena (=
av inre ursprung). De kan yttra sig som neuroser, depressioner, ångestkänslor
eller tvångsföreställningar. Möjligen beror de på förändringar i hjärnans
verksamhet. 

Vid vissa mentalsjukdomar spelar ärftliga faktorer en stor roll. Det gäller de
två vanligaste av de mera kroniska mentalsjukdomarna, den manisk-depressiva och
schizofrenin. 

Den manisk-depressiva sjukdomen Vissa människor drabbas av periodiskt
återkommande anfall av onormal upprymdhet respektive nedstämdhet. Symptomen kan
bli så allvarliga att en sjukhusvistelse blir nödvändig. Med moderna metoder kan
man mildra symptomen avsevärt, men man kan inte förebygga nya attacker av
sjukdomen. Den kan försvinna efter några sjukdomsperioder eller bli långvarig.
Även periodernas längd kan skifta. Mellan perioderna är personen i allmänhet
fullt frisk. 

Denna sjukdom är något vanligare hos kvinnor än hos män. Ungefär en procent av
befolkningen har haft eller har denna sjukdom. 

Schizofreni - en gåtfull sjukdom Ungefär lika vanlig som den manisk-depressiva
sjukdomen är schizofrenin. Eftersom den har en mera förödande effekt på den
sjukes själsliv, är den ännu allvarligare. Omkring hälften av dem som insjuknar
blir psykiskt invalidiserade under flera år eller för resten av sitt liv. I
Sverige vårdas 15000-20000 personer på mentalsjukhus för schizofreni. 

Ordet schizofreni betyder ungefär kluven själ. Troligen är det inte fråga om en
enda sjukdom utan en hel grupp av sjukdomar med likartade symptom. Dessa består
av rubbningar i tanke- eller känslolivet. Inställningen till omvärlden blir
förändrad. Misstänksamhet, fixa ideer och förföljelsemani är vanliga symptom.
Den sjuke kan också bli slö och likgiltig, försjunka i fantasier och uppleva
hallucinationer. I svåra fall blir patienten oåtkomlig och omöjlig att förstå i
tankar och tal. 

Med moderna metoder kan man få ungefär en fjärdedel av de schizofrena nästan
helt återställda och hälften någorlunda förbättrade, medan en fjärdedel blir
kroniskt sjuka och därvid alltmer psykiskt avtrubbade. 

Eftersom man med mycket små doser av vissa gifter kan framkalla övergående
schizofreni-symptom hos friska personer, tänker man sig att sjukdomen skulle
kunna bero på ämnesomsättningsrubbningar. Ett intensivt arbete pågår för att
klarlägga denna sjukdom. 

Kemiska ämnen med psykiska verkningar Att vissa i naturen förekommande ämnen
verkar stimulerande eller bedövande har människan vetat sedan urminnes tider och
också begagnat sig av. Sådana ämnen är t ex alkohol, koffein, opium och kokain.

Kvist av kokabuske och opievallmo. 

Den medicinska vetenskapen har också utnyttjat dessa ämnen. Dessutom har man
genom renframställning och på syntetisk väg fått fram ämnen med liknande och
bättre effekter. Man kan nämna bedövningsmedel som kloroform och eter,
smärtstillande medel som morfin- och barbitursyrepreparat m fl . Dessa ämnen har
haft och har mycket stor betydelse för att lindra plågor, men de har också vissa
nackdelar. Dels blir patienten efter hand lätt beroende av dem och dels har de
en negativ inverkan på tankeförmåga och vakenhet. 

Under de senaste två decennierna har en ny stor grupp av ämnen upptäckts och
framställts, som har mycket större och mer specifika verkningar på psyket. De
kallas psykofarmaka och har fått stor betydelse för behandlingen av mentalsjuka.

Olika slag av psykofarmaka Tidigare i detta kapitel har nämnts en del om
transmittorsubstanserna, som överför impulser från en nervcell till en annan vid
synapserna. Bland dem är flera monoaminer, som spelar en viktig roll vid
överföringen av impulser inom hjärnan. Det har visat sig att ett överskott av
monoaminer leder till att aktiviteten i vissa delar av hjärnan skruvas upp med
oros- och spänningstillstånd som följd. Vid underskott mattas aktiviteten och
depressionstillstånd kan bli följden. Detta gäller särskilt det retikulära och
det limbiska systemet (se s 160 och 162). 

Psykofarmaka kan indelas i två grupper. Den ena består av de dämpande, rogivande
medlen. Åtminstone en del av dem förstör vissa monoaminer eller hindrar dem från
att verka. 

I Indien finns en växt, Rauwolfia, som befolkningen i hundratals år har använt
för att bereda medicin mot sömnlöshet och orostillstånd. Sedan 1950 har man
renframställt ett fyrtiotal olika ämnen från rötterna av denna växt. Ett av dem
är reserpin, som har en starkt lugnande verkan och som av läkarna användes vid
svåra maniska tillstånd. I små doser kan det också användas mot högt blodtryck.
Reserpin kan emellertid ha en del biverkningar, som begränsar dess användbarhet.

Rauwolfia-växten, ur vars rötter reserpin framställes. 

En grupp av rent syntetiskt framställda ämnen, fentiazinföreningarna, har fått
stor betydelse som lugnande medel. Ett av dem (klorpromazin) säljes under namnet
Hibernal och användes som ett verksamt medel mot schizofreni och även mot
maniska tillstånd. Ett annat är Lergigan, som användes mot sjösjuka och
allergier men också som lugnande medel och sömnmedel. 

Betydligt mildare verkningar har en annan grupp av ämnen, till vilken hör
meprobamat. Det var den verksamma substansen i de mycket omtalade
'lyckopillerna', som för en del år sedan var de mest använda lugnande medlen.
Det visade sig vara vanebildande och missbrukades i stor omfattning, varför man
numera inte använder dem så mycket. 

Den andra gruppen av psykofarmaka är de uppiggande, stimulerande medlen, som
användes mot depressionstillstånd. Till dem hör amfetaminerna, varav det mest
kända är Preludin. De verkar snabbt men kortvarigt på lättare depressioner och
trötthetstillstånd och är också aptitnedsättande, vilket gör att de användes som
bantningsmedel. Dessvärre är de vanebildande och har särskilt i Sverige kommit
att missbrukas i stor omfattning. 

Det finns också antidepressiva medel med långsammare och mera långvarig och
kraftig verkan. De har i allmänhet vissa biverkningar och måste användas med
försiktighet, men de har i stor utsträckning kunnat ersätta elchockbehandlingen,
som är ett mycket verksamt medel vid svåra depressioner men som många människor
känner skräck för. 

Ett nytt medel, som har visat sig kunna förebygga depressioner hos
manisk-depressiva patienter, är alkalimetallen litium, nära besläktad med
natrium. Det prövas nu vid svenska sjukhus. 

Hallucinogener På senare tid har det skrivits och talats mycket om en del ämnen,
som framkallar egendomliga psykiska tillstånd med bl a hallucinationer och som
därför ofta kallas hallucinogener. I själva verket har de varit kända i
tusentals år. I Mellanamerika användes de långt före Columbus' dagar av
indianerna, särskilt i samband med religiösa ceremonier. 

Hallucinogener framställes ur olika växter. Ur en kaktusart framställes meskalin
och ur mjöldryga, en svamp som parasiterar på sädesslag, får man råmaterialet
till LSD. Dessa ämnen kan inte kallas psykofarmaka, eftersom de framkallar
psykiska rubbningar i stället för att bota sådana. Men de har väckt
vetenskapsmännens intresse, främst därför att man har tyckt sig finna likheter
mellan deras verkningar och symptomen vid schizofreni. Till sin kemiska
sammansättning påminner hallucinogenerna om vissa monoaminer. 

Meskalin framställes ur peyote-kaktusen. 

Rågax med mjöldryga. 

Det har emellertid uppstått strid om forskarnas juridiska och moraliska rätt att
använda dessa droger på försökspersoner. Man fruktar att de kan ha varaktigt
skadliga verkningar. I USA har entusiastiska skildringar av kända författare och
konstnärer väckt ett stort intresse för hallucinogenerna. Man påstår sig med
deras hjälp kunna 'frigöra inre krafter' och uppleva en 'högre verklighet'.
Motståndarna menar att de bara möjliggör en tillfällig flykt från verkligheten
och kan vara farliga, medicinskt och socialt sett. 

Alkohol och narkotika Som förut framhållits har stimulantia och narkotika, d v s
uppiggande och bedövande medel, varit kända i alla tider och överallt. Man har
använt dem på grund av deras verkningar på nervsystemet utan att känna till
dessas fysiologiska natur. Att de i allmänhet varit vanebildande och vid
långvarigt bruk haft farliga följder har man väl vetat, men det har inte
avhållit alla från missbruk. I våra dagar vet man en hel del om de fysiologiska
verkningarna också, men i nästan alla länder har man stora problem med alkohol-
och narkotikamissbruk. 

Gemensamt för alkohol och narkotika är att de påverkar det centrala
nervsystemet. I små doser ger de en känsla av avspänning och välbefinnande. I
fråga om alkohol och många narkotika beror detta på att vissa nervcentra, som
har en hämmande effekt på hjärnbarken, blir bedövade och mer eller mindre
kopplas ur. Detta uppfattas som en stimulans. Större doser bedövar allt större
delar av centrala nervsystemet, så att den narkotiska effekten slår igenom.
Eftersom alkohol och många lugnande medel och sömnmedel har likartade
verkningar, blir effekten kraftigt förstärkt vid en kombinerad förtäring av
dessa ämnen. 

Bruk leder lätt till missbruk Regelbundet bruk av alkohol och narkotika leder
ofta till att kroppen vänjer sig vid dem. Det behövs allt större doser för att
framkalla effekt. Efter längre eller kortare tid kan så ett beroende uppstå. Det
innebär ett behov eller begär efter ämnet i fråga och mer eller mindre svåra
psykiska och fysiska symptom om inte begäret tillfredsställes. Tillståndet
kallas alkoholism eller narkomani och är svårbehandlat. 

Särskilt farliga är morfinpreparaten. Redan efter några dagars behandling t ex
på sjukhus kan tillvänjning och beroende uppstå. Doserna måste ökas 50-200
gånger, och om behandlingen avbrytes uppstår psykiska besvär i form av oro och
ångest och fysiska i form av feber, smärtor och kramper. Ny tillförsel av giftet
är det enda som snabbt häver symptomen. Det tar annars flera dagar innan de är
helt borta. 

De tidigare nämnda lugnande medlen har samma verkningar, men det tar betydligt
längre tid och fordrar betydligt större doser. Detsamma gäller alkohol, som
måste missbrukas i åratal innan verklig alkoholism uppstår. 

De ämnen, som direkt stimulerar centrala nervsystemet, t ex amfetaminer och
kokain, har inte samma fysiologiska tillvänjningseffekt, men de kan leda till
ett starkt psykiskt beroende och till svåra rubbningar vid långvarigt bruk. 

Bruk av alkohol och narkotika i små doser kan innebära en omedelbar fara, t ex
för trafikolyckor, eftersom omdömet trubbas av och reaktionstiden förlängs. Den
största faran ligger emellertid i att allt bruk lätt leder till vanebildning och
missbruk. 

Alkoholism och narkomani När missbruket har lett till alkoholism eller
narkomani, har det också uppstått störningar i de fysiologiska förloppen i
kroppen. Vid alkoholism uppstår t ex förändringar i levercellens mitokondrier.
Många av sjukdomssymptomen beror emellertid på näringsbrist och vitaminbrist,
som uppkommer genom att alkoholister och narkomaner oftast lever ett
oregelbundet liv utan ordnade måltidsvanor. 

Den medicinska behandlingen, som givetvis är nödvändig om dessa personer skall
kunna räddas till liv och hälsa, måste därför i första hand ta sikte på att
förbättra allmäntillståndet genom närings- och vitamintillförsel. Samtidigt
företas en 'avgiftning' genom att den sjuke långsamt avvänjes med allt mindre
doser av giftet i fråga. Efter denna akutbehandling vidtar en betydligt svårare
och långvarigare efterbehandling, då man skall försöka hindra patienten att
återfalla i missbruk. 

Sedan några årtionden tillbaka har bostadsfrågorna ansetts så viktiga att de
blivit en hela samhällets angelägenhet. 

Stat och kommun har genom regleringar, lagstiftningar, subventioner och
ekonomiskt stöd försökt påverka tillgång och efterfrågan på bostäder i en
riktning som ansetts gagna samhället. 

Målet för bostadspolitiken är att var och en ska ha möjlighet att skaffa en
tillräckligt rymlig, tillräckligt modern och samtidigt välbelägen bostad. 

Bostadspolitiken från 1920-talet och fram t o m krigsslutet Under 1920-talet
höjdes hyrorna kraftigt i förhållande till realinkomsten och i förhållande till
andra utgiftsposter. Det blev lönsamt att bygga och äga hyresfastigheter. Man
kan med fog påstå att ett visst spekulationsbygge ägde rum. Byggnationen
inriktades på små lägenheter. Lägenheter på ett rum och kök ställde sig
lönsammast för hyresvärdarna, och denna lägenhetstyp var den vanligaste under en
följd av år. Den trångboddhet som var alltför vanlig inom stora samhällsgrupper
bibehölls härigenom. Samhället var ointresserat av att ingripa för att få en
ändring till stånd. Man avvecklade t o m de begränsade insatser på
bostadsmarknaden som gjorts under första världskriget. 

Under 30-talet förändrades sakta synen på bostadsbyggandet. Samhället började få
upp ögonen för de rådande missförhållandena på bostadsmarknaden. Man gav lån och
bidrag för att förbättra undermåliga bostäder på landsbygden. Ett försök till
familjevänligare bostadspolitik var också de bidrag som gavs till kommuner som
byggde s k barnrikehus. Man kan alltså under 30-talet se ett försök till aktiv
bostadspolitik, även om den politiken fick karaktären av punktinsatser. 

När andra världskriget bröt ut sjönk takten i bostadsbyggandet. Medan 59000
lägenheter färdigställdes 1939, var motsvarande siffra år 1941 endast 17000.
Räntorna höjdes, det rådde brist på material och arbetskraft, då andra områden
inom näringslivet krävde ökade insatser av produktionsfaktorer. 

Man insåg att den dämpade takten i nybyggnaden ganska snart skulle leda till
bostadsbrist och, som en följd av det minskade utbudet, höjda hyror. Ett sådant
framtidsperspektiv var minst av allt lockande. Barnkullarna tenderade att öka
och en fortsatt stark inflyttning från landsbygden till städerna kunde
förväntas. Det var väsentligt att bostadsbyggandet höll jämna steg med de ökade
krav på bostäder som detta ledde till. En hyreshöjning skulle få besvärande
konsekvenser. Levnadskostnaderna i övrigt hölls tämligen konstanta och höjda
hyror skulle öka fastighetsägarnas realinkomster på hyresgästernas bekostnad.
Hyreshöjningar kunde också resultera i kompensationskrav vid
löneförhandlingarna, något som lätt kunde få till följd en ovälkommen inflation.

För att stimulera till ökat byggande och för att hålla hyreskostnaderna nere
ingrep nu staten. Man gav statliga topplån till bostadsbyggandet. Man medgav
räntefria tilläggslån för att byggkostnader och hyror skulle kunna hållas vid
förkrigsnivå. Man subventionerade ränteutgifterna, så att tillfälliga
räntehöjningar inte skulle slå igenom i form av höjda hyror. Man införde också
en allmän hyresreglering. Hyrorna för hus som byggts före 1942 låstes fast vid
den nivå som rådde detta år. För hus byggda senare räknade man fram en skälig
hyra, som grundade sig på produktionskostnader, ränteutgifter och utgifter för
skötsel av fastigheten. Med dessa metoder lyckades man hålla hyrorna under
kontroll under krigsåren, men speciellt i städerna upplevde man en växande brist
på bostäder. 

En ny bostadspolitik tar form Vid krigsslutet tog en helt ny bostadspolitik
form. Huvuddragen i denna har blivit bestående till slutet av 60-talet. Man har
strävat efter att bygga ifatt bostadsbristen, öka lägenhetsstandarden och
samtidigt hålla hyrorna på rimlig nivå. 

För att en lägenhet skulle anses motsvara fordringarna borde den vara så stor
att det förutom köket blev minst ett rum per två familjemedlemmar. Den skulle
vidare vara försedd med vatten, avlopp, centralvärme och badrum. Rimliga
hyreskostnader för en sådan standardlägenhet skulle få motsvara högst 20 % av en
industriarbetares inkomst. 

Så här kommer många lägenheter att byggas. Av bilden framgår 'ramen' d v s
bärande väggar samt vatten och avlopp. Hyresgästen bestämmer sedan själv hur
rumsindelningen skall vara. Väggarna kan också lätt flyttas. 

För att nå upp till dessa mål var det givetvis inte tillräckligt att lagstifta
om bostadsstandard eller övervaka byggandet. Man måste mera aktivt styra och
stimulera byggandet. Ekonomiska lagar om tillgång och efterfrågan kunde inte
ensamma få styra byggnationens inriktning. På en fri marknad skulle den som har
ekonomiska möjligheter kunna bygga vad som helst. 

Kommunerna har huvudansvaret för bostadsförsörjningen. Kommunen avgör var, när
och hur bebyggelse ska ske. Instrumenten för detta är de stads- och
byggnadsplaner kommunerna upprättar. Som stöd för kommunerna finns lagar om
kommunal förköpsrätt till mark och lagar om expropriation, dvs tvångsinlösen av
mark. 

Kommunerna svarar också, genom allmännyttiga bostadsföretag, för en stor del av
de flerfamiljshus som byggts. Kooperativa bostadsföretag och enskilda
byggmästare har dock också möjlighet att köpa mark för att bygga bostäder.
Diagrammet överst på s 72 visar flerfamiljshusens fördelning på olika
ägandekategorier. 

Flerfamiljshusens fördelning på olika ägandekategorier 

För att friställa kapital, material och arbetskraft till sådan byggnation som
anses mest samhällsnyttig, finns lagstiftning om igångsättningstillstånd för ur
samhällets synpunkt mindre angelägna byggen. 

Statliga lån till bostäder I den statliga bostadspolitik som gällt t o m 1967
har staten givit stora ekonomiska bidrag till bostadsbyggandet. Man har fortsatt
att lämna topplån. Lånevillkoren har varit så beskaffade att de har medverkat
till att hålla bostadskostnaderna på rimlig nivå. Bottenlånen har placerats på
den öppna kreditmarknaden, men staten har åtagit sig en garanti för att räntorna
inte ska överstiga vissa procentsatser. Staten har också lämnat ränte- och
amorteringsfria tilläggslån. Samtliga dessa lån och bidrag har förutsatt att de
nyproducerade bostäderna hållit en viss minimistandard. 

Fr o m 1968 har den statliga bostadslånepolitiken radikalt förändrats. De
tidigare subventionerna har borttagits. I princip ska de reella kostnaderna för
en fastighet belasta densamma. I avsikt att neutralisera den kostnadshöjande
effekten av detta har införts s k paritetslån, vars innebörd är att en del av de
kostnader för en fastighet som skulle betalas när denna är ny, skjuts framåt i
tiden. Genom denna omfördelning i tiden av kostnader motverkas också en del av
den hyressplittring (se nedan) som kan uppkomma på grund av förändringar av
byggnadskostnaderna. 

Hur finansieras bostadsbyggandet? 

Man har från samhällets sida garderat sig mot att de fastighetsägare som
utnyttjat statliga lån och bidrag genom höga hyror gjort sig oförtjänt stora
vinster. Man fortsatte därför även efter kriget den år 1942 införda
hyresregleringen. Samtidigt förband man de statliga lånen och bidragen med
hyreskontroll. Länsbostadsnämnderna fick i uppgift att fastställa maximihyror.
På så sätt har man ansett att de statliga subventionerna kommit hyresgästerna
tillgodo. 

Hyresregleringens avskaffande Under 50-talet övergav man systemet med
tilläggslån. Man började också gradvis avveckla den allmänna hyresregleringen.
Avsikten var att den skulle avvecklas när det kunde konstateras att bostadsbrist
inte längre rådde på en viss ort. Från början gällde hyresregleringen cirka 500
platser. Vid mitten av 60-talet fanns den kvar på endast 160 ställen. Man har så
småningom kommit överens om att hyresregleringen i längden inte ens bör finnas
kvar på platser där bostadsbrist råder. 

Anledningarna till detta förändrade synsätt är flera. Från början låstes hyrorna
för äldre fastigheter till 1942 års nivå, eller - för senare byggda hus - till
den aktuella produktionskostnaden. Under årens lopp har det varit nödvändigt att
ge fastighetsägarna kompensation för starkt höjda omkostnader för reparationer
och skötsel av fastigheter. Räntenivån har också höjts kraftigt, speciellt under
60-talet. Fastighetsägarna har fått kompensation via generella hyreshöjningar
som bestämts av regeringen på förslag av statens hyresråd. Eftersom
hyreshöjningarna varit generella, har vissa fastighetsägare fått mera än vad som
motsvarat kostnadsökningen, andra har fått mindre. 

Ytterligare ett skäl för hyresregleringens slopande är att det varit svårt att
hålla hyresstegringen inom de önskade gränserna när det gällt nyproduktion.
Detta har medfört hyressplittring. Som en följd av att hyrorna knutits till
produktionskostnaderna har lägenheter med ungefär samma standard och läge kunnat
ha avsevärt olika hyror därför att de haft olika byggnadsår. I storstadsområdena
märks hyressplittringen mest. Där har äldre centralt belägna, eftertraktade
lägenheter varit betydligt billigare än nya lägenheter långt från stadens
centrum. Denna hyressplittring, som oftast drabbat unga familjer, har betraktats
som mycket otillfredsställande, särskilt som den uppkommit på grund av statliga
ingripanden i marknadsmekanismen. 

1969 - ny hyreslag och nya bostadstillägg År 1969 trädde en ny hyreslag i kraft.
Samtidigt förändrades 1942 års hyresregleringslag på flera punkter. Den nya
hyreslagen säger att hyressättningen grundas på avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst. Den ger också hyresgästen större besittningsrätt till sin lägenhet.
Hans möjligheter att hyra ut lägenheten i andra hand eller att byta lägenhet har
ökat. Den fria hyressättningen begränsades samtidigt av att hyresregleringslagen
fram till 1971 existerar jämsides med den nya lagen. Hyrorna för de cirka en
halv miljon lägenheterna på de år 1968 hyresreglerade orterna har inte kunnat
höjas annat än i samband med ombyggnad och förbättring. De lägenheter som har
färdigställts efter år 1968 undantas helt från varje hyresreglering. 

För att stimulera barnfamiljernas efterfrågan på bostäder av tillfredsställande
storlek och standard har fr o m 1969 införts statliga och kommunala
bostadstillägg. Dessa tillägg, som utbetalas kontant och inte är förbundna med
några krav på att pengarna verkligen används till bostadskonsumtion, utgår i
förhållande till följande tre faktorer: familjestorlek, inkomst samt bostadens
storlek och i viss mån standard. Cirka 400000 familjer är berättigade till
statliga bostadstillägg. 

Kan man komma tillrätta med bostadsköerna? Bostadspolitiken i Sverige har varit
mycket omdiskuterad. Statens oförmåga att 'bygga bort' bostadsköerna har starkt
kritiserats. Genom olika utbudsstimulerande åtgärder har man höjt
bostadsproduktionen från 50000 lägenheter per år 1950 till omkring 100000 vid
slutet av 1960-talet. På grund av omflyttningen från landsbygd till stad, lägre
giftermålsålder och ökade krav på bostadsstandard har köerna på många håll ändå
inte visat tendens till minskning. 

Många anser detta vara en naturlig följd av systemet. Hyreskontroll skapar
bostadsbrist. Med bibehållen hyresreglering går det inte att bygga ifatt köerna.

Hyreskontroll skapar bostadsbrist. Utan hyreskontroll skulle jämvikt råda vid
P0. Hyreskontrollen maximerar hyran till P1. Följden blir ett
efterfrågeöverskott = e. 

Bostadsbristen har, anser man, uppkommit därför att hyrorna har hållits under
jämviktsnivå. Om priset på en vara hålls under jämviktspriset måste ett
efterfrågeöverskott uppkomma. När marknadsmekanismen sätts ur spel, måste
bostäderna fördelas efter andra grunder. I Sverige fungerar bostadsförmedlingar,
som fördelar lägenheter efter speciella principer. Bostadsförmedlingarna -
framförallt i storstadsområdena - har långa köer av bostadssökande. Dessa köer
är dock av olika skäl mycket otillförlitliga mått på den reella
bostadsefterfrågan. 

Om fortsatt hyresreglering gör att hyrorna hålls under jämviktsnivå, kommer vi
att få dras med konstanta bostadsköer. Tillåts däremot hyrorna stiga utan
kontroll, uppnås snart ett läge där tillgången motsvarar efterfrågan och köerna
försvinner. 

Andra åter anser att denna metod inte löser bostadsfrågorna, endast maskerar
den. Enda möjligheten att motverka bostadsbristen är att bygga ännu mera. 

Frågan är närmast vad man menar med bostadsbrist. Ställer man enbart krav på att
varje människa ska ha någonstans att bo, är det troligt att en fri
bostadsmarknad skulle lösa problemet med bostadsköerna. Ställer man däremot
bestämda krav på lägenheternas beskaffenhet och storlek måste man bygga mer. 

Här, som på så många andra områden, måste det bli fråga om en avvägning där
hänsyn måste tas till såväl sociala aspekter som till de resurser vårt samhälle
förfogar över. 

Så här bor Svenskson enligt den senaste bostadsräkningen. Tabellen visar 1 antal
hushåll, 2 antal personer som bodde i dessa hushåll och 3 hur många av dem som
var barn. (Källa: Veckans affärer 9 oktober 1969.) 

Arbets- och diskussionsuppgifter 

Hyresbidragen och bostadstilläggen: Hur fungerar dessa, hur stora är de i olika
inkomstklasser och vid skilda familjestorlekar? 

Hög bostadsstandard - vad är det? Är det en stor lägenhetsyta? Elektronugn och
diskmaskin? Närhet till naturen, närhet till affärer och service? 

Servicehuset - ska vi sträva efter det som normal boendeform? 

Vi upplever f n en befolkningsexplosion. Jordens befolkning ökar med mer än 50
miljoner människor om året. Om 40-50 år beräknas världens folkmängd vara
fördubblad. Det allvarliga problemet är att livsmedelsproduktionen inte ökar i
takt med befolkningstillväxten. Redan nu är situationen prekär. Två tredjedelar
av jordens alla människor kan inte äta sig mätta och hälften lider av direkt
svält. 

Man brukar skilja på industriländer (i-länder) och utvecklingsländer (u-länder).
Industriländerna är starkt industrialiserade och har hög levnadsstandard. De
rikaste av dem finns i Nordamerika, i Nord- och Västeuropa samt i Australien och
på Nya Zeeland. U-länderna är i regel jordbruksländer med låg levnadsstandard
och ofta med en kvardröjande analfabetism i stora befolkningsgrupper. Det går
dock inte att dra någon skarp gräns mellan i-länder och u-länder. Termen
utvecklingsländer tar fasta på att man i dessa länder är på väg mot eller i
framtiden måste spåra in på en utveckling mot mera industrialiserat näringsliv
och högre utbildningsstandard för att kunna uppnå högre levnadsstandard. I
början av efterkrigstiden användes termen underutvecklade länder. Man har velat
komma ifrån denna då den onekligen sätter en mindrevärdesstämpel på vissa
länder. 

En av världens mest angelägna samarbetsuppgifter har under efterkrigstiden varit
att försöka åstadkomma en försörjningsbalans så att industriländernas
överskottsprodukter kan komma u-länderna tillgodo, samtidigt som möjligheter
skapas för inhemsk industri i dessa länder. 

Nödvändigheten av utvecklingssamarbete har framstått allt klarare. Bistånd har
också givits i olika former. Det har varit lån och gåvor i pengar. Det har varit
experter som skickats ut för att bygga och organisera kommunikationer, jordbruk
och industri, skolor, universitet och sjukhus. Det har varit stipendier till
studenter från utvecklingsländerna för studier vid amerikanska, asiatiska och
europeiska högskolor etc. 

Bistånd har givits genom internationella organ och främst då FN. Men hjälpen har
framför allt kommit från enskilda stater. Sålunda satsade Förenta staterna under
femårsperioden 1955-1960 sammanlagt 81 miljarder svenska kronor, varvid de
största beloppen gick till Sydvietnam, Sydkorea och Indien. Under samma period
lämnade Sovjetunionen 15 miljarder mätt i svenska kronor med Indien som störste
mottagaren. Storbritannien, Frankrike och Västtyskland bidrog under samma tid
med omkring 10 miljarder vardera. Siffrorna kan ställas under debatt. Bl.a. är
det ofta oklart om militär hjälp räknas in i beloppen. 

Sverige har visat intresse för att ge sitt bidrag till utvecklingssamarbetet.
Perioden 1955-1960 gav vi en sammanlagd hjälp på 75 miljoner kronor: 1960-65
hade den ökat till 575 miljoner. Riksdagen beslöt 1968 att anslaget till
u-hjälpen skall öka, så att det senast 1974/75 utgör en procent av
bruttonationalprodukten. Biståndet kommer då att omfatta mer än två miljarder
kronor årligen. Ungefär 40 procent av anslaget går till FN och dess fackorgan
för vidare utdelning. Den övriga delen, det direkta svenska biståndet till
u-länderna, förvaltas av SIDA (Swedish International Development Authority), som
är ett statligt ämbetsverk under utrikesdepartementet. 

WHO:s uppgift är att förebygga sjukdomar. Här tas ett blodprov på ett
kongolesiskt barn för ett malariatest. 

FAO är FN:s organisation för närings- och jordbruksfrågor. Här en
veterinärstation i Afganistan, där bönderna får sin boskap vaccinerad.
Husdjursvaccinationen i u-länderna räddar miljonvärden och bidrar på sitt sätt
till en högre levnadsstandard bland folket. 

Undervisning i alla former ingår i FN:s u-landshjälp. Här tränas afrikaner på en
traktormotor. Det är inte minst tekniska framsteg som ger förutsättningar för
högre levnadsstandard i u-länderna. 

Tidningsklipp DN 30 jan. 1968 Det finns inte någon av alla omfattad definition
på vad som menas med ett u-land. De länder om vilka tveksamhet oftast råder har
på kartan givits en streckrandning. På grund av deras låga nationalinkomster
finns det ändå skäl att beteckna dem som u-länder. 

I I-länderna de industrialiserade länderna, bor något över 1 miljard människor,
30 procent av jordens befolkning. De svarar för ungefär 70 procent av
'världsinkomsten', har över 80 procent av världsexporten och ökar i genomsnitt
sin inkomst per invånare med över 300 kr om året. I USA ökar nationalinkomsten
varje år med ett belopp som är jämförbart med den totala nationalinkomsten i
Indien eller Afrika. 

Sverige tillhör de rikaste bland de rika. Nationalinkomsten är nästan dubbelt så
stor som Pakistans - Pakistan har över 105 miljoner invånare. Med ett par
promille av världens befolkning svarar Sverige för dryga två procent av
världshandeln. Genomsnittssvensken har en inkomst på ungefär 12000 kr om året. I
två tredjedelar av u-länderna är genomsnittsinkomsten under, ofta långt under,
700 kr om året. 1966 gick 0,64 procent av den svenska nationalinkomsten till
u-länderna. 

I U-länderna bor över 2 miljarder människor, 70 procent av världens befolkning.
Deras andel av 'världsinkomsten' är ungefär 30 procent. De svarar för knappa 20
procent av världens export. De ökar årligen sin genomsnittsinkomst per invånare
med cirka 10 kr. 60 procent av tredje världens invånare är analfabeter. 300
miljoner har malaria, 10 miljoner spetälska, 400 miljoner ögonsjukdomen trakom.
Barndödligheten ligger ofta 10 gånger över den svenska. Proteintillgången per
invånare och dag är cirka 10 gram - över 50 i i-länderna - mot ett behov på 45
gram. I Indien går det nära 6000 människor på varje läkare, i Etiopien nära
100000, i Ruanda nära 150000 - i Sverige under 1000, i USA under 700. 

Jag låg länge vaken i natt. Mina tankar snubblade på varann. Jag hade svårt att
få någon ordning på dem. De kom alltför fort på varann. Något kort ögonblick
tyckte jag att jag såg sakerna i deras rätta sammanhang. Så har det varit flera
nätter, jag har haft tankarna springande i långa korridorer och inte kunnat
hitta någon utväg för dem. 

Jag läste någonting i en aftontidning igår som snuddade vid jämlikhetsproblemet.
Medan jag bäddade sängarna försökte jag komma ihåg i vilken tidning det var. Jo,
ett uttalande i Expressen av Rose Kennedy. Hon sade någonting om kvinnans roll
som jag reagerade starkt emot. 

Jag gick ner till matrummet och hittade vår tonåring vid matbordet. Han räckte
mig tidningarna, så att jag kunde leta fram Rose Kennedys ord. Hennes berömmelse
beror på att hon har fött ett antal barn och att två av dem i sin tur har gjort
namnet Kennedy känt i hela världen. Nu säger denna kvinna: 'Kvinnans uppgift är
att vara gift och att uppfostra barn.' 

Det har predikats genom århundraden om moderskapets salighetsvärde. Moderskapet
har framställts som kvinnans första uppgift i livet och kanske också den enda.
Man har sällan tänkt på dem som inte har kunnat få den sociala status som den
gifta kvinnan har. Kvinnan ska ta den heliga modersrollen på sig, uppfostra sina
barn, betjäna sin man och helst glömma sin egen existens. Framför allt ska hon
veta att hon är skapad för den rollen, och om hon inte klarar den är hennes
egenvärde inte mycket att tala om. Den här typen av uttalanden förekommer i
press och veckotidningar vecka efter vecka. 

Det är mannen och barnen, framför allt barnen, som behöver kvinnan hemma, sägs
det. Det talas sällan om att det är kvinnan som behöver sina barn och sin man
för att se sig själv som en allmänt accepterad individ i samhället. Mannen och
barnen är ju i själva verket hennes sociala status. Var har en kvinna makt och
en känsla av att hon är någonting väsentligt - och kan nå det så enkelt? Det är
i hemmet! 

Kvinnan borde basera sitt liv på sina egna personliga prestationer. Äktenskapet
som en försörjningsmöjlighet borde helt försvinna. Då först är det möjligt för
två ekonomiskt oberoende människor att skapa en gemensam tillvaro med större
förståelse och mera gemenskap. Genom att båda delar yrkeslivet går det
naturligare att dela hemarbetet också mellan makarna. Visst kommer var och en
att möta en del svårigheter, men de är till för att övervinnas. Det är
naturligtvis också fråga om att mannen får undvara den personliga servicen hemma
lika mycket som att kvinnan delar den ekonomiska bördan med mannen. Barnen
klarar sig bra och bättre om man uppmuntrar dem att fungera självständigt.
Kvinnan behöver inga överflödiga varuhusronder eller dylikt för att pigga upp
sitt humör. Kontakten mellan familjemedlemmarna behöver inte vara kontinuerlig,
men den bör vara av bra kvalitet. 

Hur ska våra barn ha det för att trivas och få den bästa starten i livet? Hur
löser man bäst barntillsynsproblemen? Varför dominerar kvinnorna de första åren
i barnens liv? Hör de människorna som tar hand om våra barn till de väl
avlönade? Det är så viktigt att våra barn ska bli lyckliga medborgare i världen!

Har vi någonsin frågat oss om människorna som arbetar med våra barn i daghem,
lekskolor, skolor, är tillräckligt intresserade och 'inne' i yrket att ta hand
om våra barn? Hur arbetar de pedagogiskt? Hur pass mycket och i vilken riktning
indoktrinerar de våra barns tänkande och handlande? Jag har inte tänkt på de här
frågorna så mycket tidigare - i varje fall har jag inte tänkt att jag skulle
kunna ändra på det som jag eventuellt har kritiserat. Jag - och många med mig -
har tänkt att när skolan tar över är allting bra. Men hur är det med
undervisningen när det gäller att sudda ut könstänkandet? För utlänningar är det
ju roligt att berätta - för de uppskattar det - att våra pojkar har hemkunskap i
sjuan. Men använder de kunskaperna i till exempel matlagning hemma? 

Barnen är kvinnodominerade och blir ensidigt påverkade från allra första början.
Mor sköter om dem, hon är hemma. Daghemmens personal är kvinnlig. Barnen får den
uppfattningen att det där med barn och kvinnor hör bestämt ihop. Men är det
verkligen så? Om det inte är så måste väl den onda cirkeln brytas! 

Industritjänstemannaförbundet har ställt samman en upplysande tabell över 'hur
manliga och kvinnliga medlemmar fördelar sig på olika s.k. befattningsskikt inom
företagen'. Ungefär 80 procent av kvinnorna arbetar på de lägsta nivåerna mot
ungefär 20 procent av männen. Kvinnorna har praktiskt taget ingen möjlighet att
nå de höga befattningarna inom industrin, inte ens någon mellanposition utom i
undantagsfall. Hur skulle de kunna det? Procentuellt är ju kvinnorna färre i de
tekniska yrkena. Fortfarande siktar våra döttrar hellre på äktenskapet som yrke.
Eller de vill ha kvinnliga yrken, helst sådana som kan kombineras med tillvaron
som hemmafru eller yrken som hjälper dem att bli hemmafruar. För mannen skall
man inte besvära med hemmatjänst och barnavård, det skulle bli för svårt att
genomföra, tror säkert många kvinnor. 

Ingrid Sjöstrand vill ha flera alternativ till den gamla storfamiljen och den
moderna lilla familjen. Vi skall utgå ifrån vad barnen behöver. 

Pappa, mamma, barn, det är de första roller vi leker oss in i - och vi har svårt
att tänka oss dem annorlunda än så som vi upplevde dem från början. 

Men ett kallt faktum är att förutsättningarna för de gamla tydliga pappa- och
mammarollerna har försvunnit, familjen är inte längre en praktisk nödvändighet
för att tillhandahålla dagligservicen. Den är numera en ganska opraktisk
nödvändighet, bottnande i vår trygghets avhängighet av vanor och konventioner, i
våra föreställningar om familjen som garant för omtanken om barnen, för värme
och samhörighet, ja t o m 'goda seder' och hög (sexual-) moral. Och förresten
har vi knappast längre några alternativ till pappa-mamma-barn-familjen, var och
en inom sitt revir, i sin lägenhet bak låsta dörrar. Den gamla storfamiljen är
utdöd och de ansatser till en vidare gemenskap som vi hade i arbetarbaracken,
statlängan och i samhörigheten kring gården i kvarterets mitt har vi inte tagit
med oss till våra propra nya tätorter. 

Vårt hemliga ideal är fortfarande Sörgårdsfamiljen åtminstone byggs
lägenheterna, fast ytan har krympt, fortfarande för fullt självhushåll. Unga
herr far och unga fru mor sätter fortfarande bo med eget linneförråd och servis
för tolv personer - och leken går bra så länge den ingenting kräver, d v s tills
barnen å ena sidan kräver en vårdare på heltid, eller i den maskinellt
topprustade lägenheten, på trekvartstid, medan arbetet å andra sidan kräver
heltidsengagemang. 

Möjligheterna att skaffa tillfredsställande föräldravikarier är jämförbara med
chanserna att vinna på lotteri. Medan man väntar på turen och barnen växer
hankar man sej fram med de olika nödlösningarna: flickorna en flyktig och
växlande skara av unga och instabila personer som hamnat i jobbet utan speciella
kvalifikationer, dagmammorna, en ännu mera obekant faktor i barnens liv, det
knepiga trebarnssystemet där tre grannfamiljer slår sej ihop om en utbildad
sköterska - men där barnen lika lite kommer ut ur den trånga miljön med en
isolerad kvinnsperson - aldrig en karl för den ensamma mammans barn. Och
slutligen daghemmet, den hittills bästa lösningen - för robusta, grupptåliga,
utåtriktade barn. Trots daghemmens otillräckliga resurser, framför allt
personella, visar en färsk undersökning att daghemsbarn är självständigare,
mindre ängsligt beroende och mer realitetsanpassade än barn som uppfostras i
hemmet. 

De här lösningarna går alla ut på att lösa frågan om tillsyn, knappast om
fostran. Också daghemmet ses som en form av förvaring som får rätta sej efter
vad de vuxna kan prestera i fråga om lokaler och personal - inte som den
plantskola det borde vara, där varje barn får de bästa förutsättningar för att
växa. 

Vad betyder t ex det två gånger om dygnet upprepade rycket från den ena miljön
till den andra för daghemsbarnet? Den detaljen är knappast planerad utifrån
barnets bästa - men tillmötesgår ju vårt behov att 'äga' våra barn. 

Först om vi går utanför landet och nuet kan vi få erfarenhet av kollektiv
fostran, t ex från kibbutzerna. Men i fråga om dem, åtminstone i deras
ursprungliga form, måste man ta hänsyn till att de startades under hårt yttre
tryck för att frigöra så många armar som möjligt. Liten personal och mycket små
resurser var ofrånkomliga villkor. Att pröva den ursprungliga kibbutzen här vore
ungefär som att fostra spartaner i välfärdslandet. 

Då är erfarenheterna från helt annorlunda kulturer intressantare, t ex Margaret
Meads från arapeshfolket där pappan hade det huvudsakliga ansvaret för
barnavården, men där alla barn kunde söka hjälp hos alla vuxna om pappan eller
mamman inte fanns till hands. Barnen kände trygghet i gruppen och växte upp i en
hos oss okänd frihet från ångest och neuroser. 

Något av det samma kan vi studera där zigenarna ännu lever i sina ursprungliga
storfamiljer. Barnen går ur famn i famn och är trots bindningen till modern inte
uteslutande beroende av henne, något som rimligen bör garantera en större
trygghet än ett absolut beroende. 

Storfamiljeiden har blivit aktuell på sistone. Den praktiseras på några håll så
att några familjer som trivs tillsammans flyttar ihop och delar på barnavården
och skötseln av det jordiska - en rationell och öppen livsform som för barnen
måste bli rikare på kontakter och därmed mer stimulerande än isoleringen med en
ensam vuxen. När de vuxna är hemma vill säja - på vardagarna blir det knappast
annat än ett trebarnssystem i fast lokal, kanske med en större syskonskara bara.

Storfamiljen av denna typ ställer stora krav på tolerans, hänsyn, mognad - en
kollektiv fostran, som inte kräver kollektivt liv av de vuxna måste i längden
vara lättare att acceptera för flertalet människor. Och här har vi inte mycket
att utgå från: vi måste vara djärva och visionära nog att tänka oss något nytt.

Vi är tvungna att råda bot på det ångestskapande beroendet av en enda person -
vem denna person än är blir friktionsytan abnormt stor. 

Och vi måste bort från anstalten där barnen förskockas, tröttas ut och tvingas
rivalisera om några få vuxna som inte orkar svara dem alla - en enkönad,
avemotionaliserad, också den isolerad miljö utan anknytningar till världen
utanför. 

Låt oss utgå från vad barnen behöver: trygghet och värme, intresse och
stimulans, flera vuxna att lita på och tycka om, kamrater i olika åldrar,
svängrum, arbetsmaterial, en fredad vrå och en gemenskap att höra till, någon
som putsar näsan och någon som hör på - allt går inte att räkna upp, men vad ska
det gå ut på? Möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar? Så lite
beskärning som möjligt av växandets oerhörda glädje? Det kan formuleras så olika
- men i varje fall vet vi att det inte räcker med att barn är mätta och rena och
sysselsatta - saker som i och för sej kan hålla den enskilde vårdaren fullt
sysselsatt. 

Vi kan inte räkna med att det i framtiden blir lättare än nu för den enskilda
familjen att åstadkomma en vardag så rik på upplevelser som barnens hungriga
sinnen kräver. 

Vi får räkna med att boendet slungas ännu längre bort från arbetsplatsen, att
det ännu mer differentierade yrkeslivet kräver alltmer totala insatser, att den
lilla familjen med ett eller två barn förblir den dominerande familjetypen. Det
kommer ännu mindre att löna sej att en vuxen ägnar huvudparten av sin arbetstid
åt ett eller två barn, allra minst om han är utbildad för nånting annat. 

Vi inser redan nu att det inte räcker med att ha fått barn för att kunna fostra
barn. 

Det skulle inte skada vårt framtidsplanerande om vi vågade tänka lite mer
obundet av det existerande samhället. Nog törs vi t ex ifrågasätta om alla våra
bostadsområden måste se ut som de gör: travar med likadana topputrustade enheter
centrerade kring snabbköp, kiosk och parkeringsplats? 

Många av oss skulle kanske föredra att avstå från komplett privat
ekonomiavdelning och få utökad gemensam service i stället. Vi skulle klara oss
alldeles utmärkt utan självhushållets hela prylarsenal, vi skulle kanske rentav
trivas bättre med ett mera lättmanövrerat liv, i turistklass. 

Men bostadstänkandet - eller är det ett statustänkande? - går mot allt mer
totalutrustade bomaskiner - som skulle varje familj kunna utstå en belägring.
Egendomligt i ett samhälle där kollektiv utspisning i skolor och på
arbetsplatser allt mer brer ut sej, där konsumtionen går mot allt mera
bara-att-värma-produkter i en allt smidigare distribution! 

Men så länge barnen är uteslutande hänvisade till att växa upp inom familjens
bostad utrustar vi varje bostad så att den ska inge sina bebyggare hoppet att
här ska det gå att förverkliga en låt vara maskinell sörgårdsdröm. 

Vågade vi släppa bostadens Stavnsbaand och lämna barnen till sina egna bostäder,
utformade som ideala hem för barn, skulle vi också våga utforma hela
bostadsområdet mer rationellt, mer samhälleligt, mindre lägenhetslåst. 

I stället för att sprida bostäderna kring ett renodlat kommersiellt centrum
kunde vi knyta dem till en verklig samhällskärna, som tillgodosåg behoven av
service, kultur, umgänge. Här skulle utom affärer och hantverkare finnas
tvätteri med klädvård, kantin med matförsäljning, cafe, bibliotek med
lyssningsrum, kanske en kvartersbio, teverum, lokaler för sällskapsliv och
sport, bastu, möjligen en liten bassäng. 

I nära anslutning härtill hemgården, eller vad man vill kalla dem, av intim
kvarterstyp, inom sina längor rymmande barnens hus, ungdomsgård, hobbylokaler. 

Barnens hus tänker jag mej hellre av modell äldre villa med stora och små rum,
fantasieggande prång och skrubbar, dit man kan dra sej tillbaka i ensamhet eller
med sin bästis, än som hyperhygieniska och lättstädade lokaler där allt har sitt
fastställda ändamål. Men den viktigaste frågan är inte lokalerna utan
personalen. De som ska handleda barn är en av samhällets viktigaste yrkesgrupper
och vi måste rekrytera, utbilda och betala dem därefter. Varje liten barngrupp
bör ha sina 'vikarierande föräldrar' och deras assistenter som stadiga
referenser, bland dem bör finnas både män och kvinnor, någon med gedigen
psykologisk-pedagogisk skolning - och ingen utan kunskaper om barn och
barnuppfostran. Viktigare än pappersmeriter måste vara viljan till personlig
satsning - och viljan att stanna på platsen. 

Årsklasskiktningen som håller på att spalta upp hela vårt samhälle - snart kan
41/2-åringar bara leka med 41/2-åringar - bör kunna luckras upp i dessa
åldersblandade grupper och kan motverkas genom ett mindre strängt
kategoribyggande. Skolbarnen bör från sina närbelägna fritidslokaler ha fritt
tillträde till småsyskon och mindre kamrater, pensionärer må ha möjlighet att
fraternisera nedom åldersstrecket, föräldrar må komma och gå - överhuvudtaget
kan de äldres speciella kunskaper och intressen komma fler barn tillgodo. (I
framtiden kommer vi förmodligen inte alla att översvämma den fria världen just
på söndagar - också ledigheten måste differentieras - små barn kan få se män,
vanliga portföljpappor, också på vardagar.) 

I stället för den nuvarande situationen där föräldrar och barn är varandras
livegna - med överbindningar, aggressioner, otrygghet som följd - (en ny
uteslutningsgemenskap som inte kännetecknade den gamla mångfacetterade familjen)
har föräldrar och barn ett ömsesidigt oberoende - med obeskurna möjligheter till
fritidsumgänge. 

Barnen bor i 'sin' gård, men gästar föräldrarna när de vill - och barnens hus
har plats för gästande föräldrar. Föräldrar och barn bör med föräldrarnas ökade
fritid få ökade möjligheter att ha roligt tillsammans, men ingendera är utlämnad
åt den andra parten så som föräldrar nu kan känna sej utlämnade åt en alltför
krävande fostraruppgift - liksom barn är totalt utlämnade åt inkapabla
föräldrar. Barnen har en viss känslomässig och en orubbad materiell trygghet
garanterad vad som än händer de biologiska föräldrarna. Olämpliga föräldrar är
inte samma outjämnbara handikapp som nu. 

Utopier har den nackdelen att de låter så utopiska, men - eftersom förhållandena
nu inte är gynnsamma för någon kategori - borde vi inte i liten skala pröva
också andra sätt att leva? 

Detta förslag som är ett samlingsförslag av en mängd uppslagsändar som länge
legat i tiden är avsett för liten skala. 

Alldeles säkert kommer en så annorlunda uppfostran att skapa en annorlunda
människa - men det behöver inte bli en sämre. Det kan bli en öppnare, friare
människa, mindre benägen att hänga in sitt privata revir. 

Det blir allt vanligare att man i födelseannonser ser att föräldrarna har olika
efternamn. Att på det sättet öppet visa att ett barn är fött 'utom äktenskapet'
skulle i de flesta andra länder vara helt otänkbart - hos oss är det väl
knappast längre någon som reagerar. Detta innebär inte att förhållandena är
oförändrade i andra länder, som exempel kan nämnas den nya synen på skilsmässa i
Italien. 

Man måste kanske ändå ställa sig frågan: Varför har just vi svenskar blivit så
toleranta mot olika former av sammanlevnad och varför blir det hos oss allt
vanligare att man bildar familj utan att ingå äktenskap? Antingen är det fel på
äktenskapet eller också har våra värderingar förändrats. Kanske bådadera. 

Att värderingarna förändrats är helt säkert riktigt, och om någon förnekar det
så låt oss jämföra vår reaktion inför upplysningen om att två ungdomar sammanbor
med den vi skulle haft för tjugo år sedan. Det är här inte bara fråga om ett
vagt accepterande av rådande förhållanden. Den 'nya' sexualmoralen har påverkat
oss alla men samtidigt djupt oroat oss. 

Mest oroande är att synen på äktenskapet som samlevnadsform förändras i en
riktning som ifrågasätter värdet av familjebildning och ansvarstagande i den
form som i de flesta kulturer och under sekler varit allmänt rådande. 

Förutvarande justitieminister Kling tillsatte strax före sin avgång en
utredning, familjesakkunniga, med utomordentligt specificerade direktiv för
utredningsarbetet. Enligt direktiven skall lagstiftningen ses som ett medel att
påverka utvecklingen och därjämte förändra samhällstrukturen mot ett samhälle
där varje vuxen kan ta ansvar för sig själv utan ekonomiskt beroende av
anhöriga. Äktenskapet är en form av 'frivillig samlevnad mellan självständiga
personer'. Särskilt betonas självständigheten i ekonomiskt avseende, var och en
skall helt enkelt försörja sig själv i framtiden. 

De flesta människor torde förlova och gifta sig utan närmare tanke på att deras
förhållande blir rättsligt reglerat. I allmänhet är det först vid äktenskapets
upplösning, genom skilsmässa eller genom att en av makarna avlider som
rättsverkan träder i funktion. Lagens mening att makarna under äktenskapets
bestånd skall leva på lika standard och att var och en efter sin förmåga skall
bidra till försörjningen är för de flesta självklar. 

Den nya familjelagstiftningen, som kan väntas om några år, kommer att i grunden
förinta denna uppfattning. 

I den förändringens tid som vi lever i bör man sträva efter att åtminstone
bevara det som är värdefullt. Till det mest värdefulla måste räknas människors
vilja att ta ansvar för varandra, att försöka att leva i 'viform' i stället för
i 'jagform'. Familjegemenskapen, föräldrars och barns gemensamma ansvar för
varandra skapar också trygghet. I ett förhållande är aldrig bägge parter lika
starka. För den svagare har ofta vetskapen om att leva i nära gemenskap med en
annan utgjort en ovärderlig tillgång. För barnen är det ytterst viktigt att veta
att föräldrarna hör samman 'på riktigt'. 

Äktenskap och politik Teol dr Tom Hardt skrev i denna tidskrift en artikel:
'Till storms mot äktenskapet' där han kommenterade den svenska regeringens
rapport i kvinnofrågan till FN. Av artikeln framgick klart, att den rapporten
måste ses som representativ för det socialdemokratiska partiets familjesyn men
att någon majoritet av svenska folket säkert inte står bakom de uppfattningar
som förs fram i rapporten. 

Samma slutsats drar jag när det gäller direktiven till familjelagsakkunniga. Man
vill från socialdemokraternas sida förändra samhället i riktning mot
kollektivitet och jämlikhet. Eftersom den nuvarande familjebildningen utgör ett
hot mot förverkligandet därav måste familjen och äktenskapet förändras. 

Familjen är emellertid konservativ på samma sätt som kärleken ofta är egoistisk.
Kärlekens innersta väsen lär inte något politiskt parti kunna påverka, men
formerna för dess yttringar kan alltid regleras i lag. Familjen är också i sin
grund kapitalistisk, därför att känslan av ansvar för de närstående främjar
sparande och ägandelust. Känslan av varaktighet i ett förhållande ökar viljan
till investeringar i eget hem och andra kapitalvaror. Familjen blir lätt det
primära, samhället kommer i andra rummet; förhållanden som ett socialistiskt
parti självfallet bekämpar. 

Individens ekonomiska självständighet, den bärande tanken i utredningens
direktiv, förutsätter att bägge makarna i en familj förvärvsarbetar. Detta
underlättas givetvis genom att samhället tar över en allt större del av ansvaret
för barnens vård. Den enorma satsningen för att få ut mödrarna i förvärvslivet
görs inte enbart därför att dessa skulle eftersträva arbete utom hemmet. Bakom
finns med all säkerhet också tanken att man genom en kollektiv uppfostran av
barnen kan komma närmare ett socialdemokratiskt jämlikhetsideal. Skattepolitiken
är ett annat verksamt medel att få ut mödrarna i förvärvslivet och därigenom
förhindra att barnen får den personliga vård som ges i ett hem. 

Den konservativa uppfattningen att familjen är samhällets grund bygger på en
annan ideologi. Äktenskapet är ett avtal, och ett bindande avtal. Det ställer
krav på parternas ansvar såväl för varandra som för barnen. Bundenheten i
avtalet underlättar samlevnaden och ansvaret begränsas inte till vissa områden.
'Äktenskapet är av Gud instiftat' heter det i vigselformuläret, och för de
flesta människor innebär äktenskapets ingående ett allvarligt och noga övervägt
ställningstagande. 

Vi kan vänta oss en politisk strid om äktenskapet och dess funktion. 

Är det fel på äktenskapet? Frågan är om man med den konservativa grundsynen helt
enkelt kan slå bort tanken på att revidera den nuvarande
äktenskapslagstiftningen. Jag tror inte att man kan det. Den starka negativa
reaktion som mött direktiven beror på att dessa så detaljerat pekat ut lösningar
och eftersträvade förändringar och lämnat mycket lite utrymme åt
ställningstaganden från utredningens sida. Bl a anses att den nya lagstiftningen
måste vara objektiv till olika samlevnadsformer, och moraliska värderingar får
inte förekomma. 

Om man emellertid är helt övertygad om att den för alla parter bästa
samlevnadsformen är äktenskapet, så innebär det inte att man gör moraliska
värderingar. Det innebär i stället att man vill underlätta samlevnaden för dem
som vill bilda familj. 

Varför ökar då antalet ogifta familjebildare? Det finns ingen undersökning gjord
över vad orsaken är till att familjebildning, med eller utan barn, sker utan att
parterna gifter sig. Man måste göra antaganden. 

De troliga orsakerna är i första hand tre: Det är för besvärligt att gifta sig,
det blir bara inte av. 

Man vill inte 'binda sig', (ofta bara en part). Kärleken är stark nog att klara
sig utan yttre band (tror man). 

Vad gäller det första fallet föreslår direktiven till familjelagsakkunniga att
vigsel icke längre skall konstituera äktenskap. I stället bör man undersöka
huruvida inte en registrering skulle kunna utgöra det konstitutiva momentet vid
äktenskapets ingående. Givetvis kan sedan var och en efter egen vilja
komplettera registreringen med vigsel. 

Vad man tycks glömma bort är det personliga engagemanget i det avtal som
äktenskaps ingående medför. Om någon 'gifter sig' en lördag, troligtvis i kyrkan
där majoriteten av dagens vigslar sker, skulle äktenskapet inte vara giltigt
förrän registrering skett, kanske nästkommande onsdag. För parterna som önskar
vigsel måste det vara en orimlighet att ur vigselformuläret skulle utgå:'
förklarar jag Eder som man och hustru'. En sådan vigsel skulle i hög grad sakna
berättigande och bidraga till att formen för äktenskapets ingående reducerades
till postandet av ett ifyllt formulär. Däremot kan det vara riktigt att man
förenklar äktenskapets ingående till en juridiskt bindande överenskommelse med
vittnen, varvid detta kan ske antingen i samband med vigsel eller på annat sätt
för dem som önskar ett mindre formellt ingående. 

Ofta hör man från moderat håll att 'det skall vara svårt att gifta sig'. Jag
tror inte heller det är riktigt. Om man vill underlätta för unga familjebildare
att ingå äktenskap gör man detta genom att inte i onödan krångla till
proceduren. Själva avtalet måste emellertid vara det konstitutiva elementet,
inte registreringen av detsamma. 

Den andra orsaken till att man inte gifter sig, man vill inte binda sig, kan man
knappast komma åt lagstiftningsvägen. Den måste ses som en följd av en minskad
benägenhet att ta ansvar och som ett tecken på osäkerhet. I de fall samlevnaden
resulterar i barn kan man dock juridisk reglera förhållandena parterna emellan.
Teoretiskt kan man resonera så, att har en samlevnad pågått en viss given tid
och parterna fått barn tillsammans skall samma regler gälla för sammanlevnaden
som om parterna ingått äktenskap. Med all sannolikhet skulle en sådan
lagstiftning bidraga till att ordna upp de ofta stora svårigheter som uppkommer
när förbindelsen bryts genom dödsfall eller genom separation. I detta fall
skulle vi få ett nytt slags äktenskap, som syftar till att reglera förhållandena
familjemedlemmarna emellan och som juridiskt jämställer dessa förhållanden med
dem som råder i ett vanligt äktenskap. 

Att kärleken kan klara sig utan yttre band är i de flesta fall sant. Vad de som
resonerar så glömmer är dels att kärleken inte alltid är beständig och att den i
alla händelser inte är evig. Förr eller senare blir alltid den ena parten lämnad
ensam, och då kommer svårigheterna. Arvsrätt och giftorätt finns inte. Kanske
har hus- och bilköp skett i den avlidnes namn, och den efterlämnade har i så
fall ingen rätt till den egendom som under samlevnaden varit gemensam. Skulle
modern dö och efterlämna barn har fadern inte självklart någon vårdnadsrätt till
de barn som han levt och bott med fram till dödsfallet. Inte ens umgängesrätt
med dem finns reglerad i lag. 

Man skulle önska att alla de som tvärsäkert vet med sig att deras kärlek skall
klara alla problem övervägde följderna av att kärleken eller motparten dör.
Detta ställer stora krav på upplysning. Det är märkvärdigt så litet moderna
ungdomar vet om rättsverkningar av olika samlevnadsformer. Genom en ökad
effektiv information kan vi kanske i någon mån göra äktenskapet mer attraktivt.
Ännu brister det i förfärande hög grad. 

Familjelagstiftning Familjelagstiftningen är egentligen inte begränsad till
äktenskapet. I dagens samhälle premieras emellertid på flera olika sätt
sammanboende i förhållande till gifta. Även om detta inte sker enligt lagens
bokstav är det ett faktum. En ensamstående moder har betydligt lättare att få in
sitt barn på daghem (även om hon i verkligheten sammanbor med barnets far). En
studerandes studiemedel behovsprövas gentemot makes inkomst, inte gentemot
sammanboendes. Genom litet 'skicklighet' kan de få dubbelt barntillägg. 

Bostadsbidrag kan utgå till den 'ensamstående' i betydligt högre grad än om
föräldrarnas inkomst läggs samman - detsamma gäller arbetsmarknadspolitiska och
sociala förmåner av olika slag. 

Där måste en ändring ske. Vi kan inte förhindra att familjebildning sker utanför
äktenskapet, men vi måste åstadkomma sådana kontrollmöjligheter att ogifta
familjer inte får större privilegier än andra. 

Vi upplever i dag en rotlöshet och rådvillhet hos många unga. Genom att försvaga
äktenskapet ökar vi dessa företeelser och vi gör dem urarva. Vi måste i stället
försöka skapa ett samhälle byggt på gemenskap människor emellan, och den
gemenskapen har sin grund i familjen. Det innebär inte, att vi kan bortse från
den förändring som skett vad gäller familjens levnadsförhållanden. Den lilla
tvågenerationsfamiljen går miste om mycket som fanns i forna tiders stora
familjer med flera generationer. Dagens familj ställer självklart nya krav på en
utvidgad gemenskap, men den gemenskapen måste börja mellan familjemedlemmarna.
Det är inte familjelagstiftarnas sak att i övrigt förbättra relationer mellan
människor, det är en uppgift för hela samhället. Den socialdemokratiska
bostadspolitiken med cellbildning och ålderssegregation har försvårat
kommunikationerna mellan människor, skattepolitiken har nedvärderat det
personliga ägandet och kollektiviteten har försvårat personliga insatser utöver
det vanliga. Nu måste vi slå vakt om äktenskapet - medan tid är.