Datasets:

Riksarkivet

/

mini_raw_diachronic_swe

like 0

Follow

AI Riksarkivet / AIRA 24

Låt oss ignorera Cameron så länge, tills denna fatala sak blir afgjord.

Jag hoppas, att din framtid innandess skall vara betryggad på ett passande sätt, dylika saker utredas icke så snart.

— Och om han vinner processen, om han kan bevisa sin börd?

Lessley sade ju, att mr Gibsons tal häromdagen, då han framlade den gamla ammans berättelse, hade gjort en utomordentlig verkan.

— Åh, ja, om det verkligen kunde inträffa, om man kan tillåta, att lord Hawerfield undantränges.

Om han skulle kunna intaga hans plats, det blir då tid att tänka på saken.

Men hvad är det för buller på gården?

Hvem är det, som kommer? — tillade hon afbrytande, i det hon till hälften reste sig upp med den ofrivilliga och naturliga känsla af belåtenhet, som menniskor, vana vid sällskapslifvet, alltid känna i hoppet att blifva befriade ifrån ensamhetens plåga.

Arabella svarade ingenting, och hennes lågande kind, som troligen skulle fullkomligt tydligt hafva lemnat modern svar, var vänd åt fönstret, vid hvilket hon satt.

Det var bullret af hästfötter på gården nedanför trappan, som afbrutit ladyns tal, och en aning sade henne kanske hvem den främmande var, ty hon fattade häftigt ringsträngens förgylda handtag för att utfärda någon befallning, men innan klockans ljud ännu förklingat, slogs salonsdörren upp, och en betjent anmälde med hög röst:

— Sir John Butler, sir Astley Cameron och kapten Lessley.

Lessley, hvars fullkomliga elegans och behagliga sätt voro lika felfria som lady Hamiltons, var verkligen ett motstycke till henne sjelf och var också hennes utvalda favorit.

Han var dessutom slägt till hennes aflidne man, och det var nästan omöjligt att stänga sin dörr för den, som hedrades med den älskvärde kaptenens beskydd, i synnerhet som Cameron nu kom, efter hvad han sjelf genast förklarade, för att göra damerna sin afskedsuppvaktning, innan han åter för en tid lemnade London.

Lessley skilde sig imellertid betydligt ifrån sin negativa tant, ty han hörde till dessa sällsynta verldsmenniskor, hvilka ega och följa sitt eget omdöme, oberoende af yttre omständigheter, som icke alldeles låta hänföra och förbrylla sig af modet eller opinionen för dagen och som derför alltid komma att tillhöra det fåtal, som till stor del skapar och styr båda delarne.

Han hade fattat vänskap för Astley och skulle troligen komma att bibehålla den, äfven om lyckan och opinionen en dag skulle helt och hållet öfvergifva och glömma den ”svenske äfventyraren”.

Butler deremot följde Cameron af samma skäl, som han bar sin gröna frack med ciselerade guldknappar: både Cameron och fracken voro för ögonblicket moderna, och då fracken icke längre kunde begagnas, var vännen också förmodligen glömd; men Astley fäste också ingen vigt vid denna vänskap, som är så vanlig och allmän i verlden, han trifdes väl med Butler, då han var närvarande, men saknade honom aldrig, då han icke fanns; och detta är just hela innehållet af våra förbindelser i sällskapslivet.

Lady

Hamilton hade icke hunnit förekomma de unga herrarnes mottagande, och hon skulle också verkligen hafva tyckt sig göra en uppoffring dermed.

Hon behöfde alltför väl litet sällskap i den fatala landtliga ensamheten och njöt nu af detta synnerliga nöje, som den, hvilken icke delar detsamma, har svårt att fatta, men som fruntimmer af en viss ålder värdera så högt, nöjet af denna tomma, innehållslösa konversation, denna talent att i väl valda uttryck sammanfatta en mängd fraser, som, oaktadt de äro blottade på all tanke, likväl ega ett visst välljud och sammanhang.

Det är sällskapslifvets förskräckliga problem, hvilket ingen kunde lösa bättre och utföra med mera finess än den charmanta ladyn.

Dessa trenne personer, helt lamt biträdda af Arabella och Cameron, som båda voro underlägsna i detta afseende, i synnerhet för tillfället, utförde nu under den timme, som besöket räckte, en salonsscen, som i behag och värdelöshet kunde hafva tjenat till mönster; och då Astley helt tankspridd, under det han talade, fattade en luta, som låg på klaveret, och Lessley med anledning deraf berättade, att han hade en ovanligt vacker röst, uttalade den unga frun hastigt en bön att få höra honom.

1810 års studenter voro icke sådana sångare som 1867 års, men Astley hade en ganska vacker röst och var mycket musikalisk; han hade sjungit, ackompagnerad af faster Petronellas klavér, och väckt förtjusning vid julkalasen i Skurups prestgård, och han var i detta ögonblick alltför mycket inspirerad, för att icke sjunga bra, helst han nu alls icke fann sig mera generad af den förnäma damen i hennes granna salon än af de hederliga skånska fruarna och flickorna i prestgårdens lilla förmak.

Lady Hamilton gjorde visserligen en ogillande grimas åt sin dotter, men Astley, som endast hade ögon för den vackra Arabella, märkte ingenting annat än hennes tjusande blick och, sättande sig ned på den taburett, som

Butler skjutit fram till honom, grep han raskt i lutans strängar och sjöng, med elden och behaget hos en förälskad yngling, några af dessa på en gång vemodiga och glödande sånger, som då voro nyss komponerade, och som ännu väcka sympati i hvarje musikaliskt sinne.

Man säger, att endast svensken och italienaren kunna sjunga med känsla, och kanske har man rätt, åtminstone har aldrig en engelsman kunnat det, och i det bifall Astley skördade, skulle man kanske kunnat finna ett giltigt skäl till tvifvel på rättmätigheten af hans anspråk att vara född på Cornwallis’ klippkust.

Då han slutat, steg Arabella hastigt upp utan att yttra ett ord och gick ut i trädgården, hon var blek och hade för första gången tårar i sina ögon; det tycktes, som om denna passiva varelse ändtligen känt en skymt af den lifliga känsla hon ingaf andra.

Butler och Lessley yttrade på en gång sitt bifall och sina anmärkningar åt lady Hamilton, som kände sig förvånad och harmsen öfver denna lilla scen, som betydligt afvek ifrån den bestämda ordningen, och som tillkommit i hennes egen salon, men utan hennes medverkan, på samma gång äfven hennes regelräta och passiva sinne var en smula rubbadt och förvirradt af den frimodiga och djerfva själfullheten i Astleys sätt och sång.

Hon visste icke rätt, hvad hon skulle säga om denna okonstlade naturlighet, som aldrig förr kommit under hennes bedömande och alls inte tillhörde det vanliga sällskapslivets repertoir; men som både Butler och i synnerhet Lessley voro kompetenta domare i dylika saker, så tog hon sitt parti att förena sig med dem, i stället att opponera sig, helst Cameron lyckligtvis strax derpå reste sin väg.

— Arabella älskar dig Cameron, jag är nästan säker derpå! — sade Lessley på hemvägen, då Butler lemnat dem och de voro ensamma.

Astley svarade ingenting, men en glödhet sky for öfver hans panna, som kaptenen lyckligtvis icke kunde se i den djupa skymningen.

Han hade aktning och vänskap för Lessley, men det föreföll honom plågsamt att ens nämna den sköna enkans namn, då han deremot helt ogeneradt kunnat prata om sin tycka hos den vackra fransyska markisinnan.

— Jag är nästan ledsen att hafva fört dig ut till dem.

Arabella är en besynnerlig qvinna.

Jag har sjelf en gång brunnit för henne, men jag tillstår, att jag aldrig velat hafva henne till hustru.

— Och hvarför? — inföll Astley med illa dold häftighet och rörelse.

— Du älskar henne?

— Det vet jag icke ännu.

Lessley fäste på honom en forskande blick och fortfor: — jag vill icke hafva en hustru, som väcker allas begär, en qvinna, hvars skönhet är af denna art, som jag lika litet kunde skydda för männens passionerade blickar, som jag skulle kunna skydda mitt hår för flugor, i fall jag insmorde det med sirap.

Arabella passar för ett harem, men icke till hustru åt en ömtålig och nogräknad engelsman.

Det är troligt, att Orientens qvinnor hafva detta utseende, efter de äro beslöjade.

— Hvad vill du säga dermed?

— Ingenting förolämpande för henne, hon är lika ren och oskyldig, som ... som min käpp här.

— Du väljer i sanning besynnerliga liknelser.

— Du har rätt!

Jag menar imellertid, att hon är lika känslolös, som hon är dygdig.

— Du trodde ju likväl, att hon älskade!

— Ja, men på hvad sätt?

Hon skall aldrig blifva Astley Camerons hustru.

— Hvad menar du?

— Att du aldrig kan erbjuda henne din hand, endast på grund af hennes kärlek till dig; om du icke tillika kan erbjuda henne det namn, hvarpå du hoppas, så skall du aldrig ega henne.

— Om jag således förlorar denna rättegång af brist på lagliga bevis ...

— Så skulle du snarare få månen att stiga ned till dig än Arabella Fulton.

— Men Arabella Falton tyckes mig icke låta mindre plebejskt än Arabella Cameron.

— Just derför!

Man har en gång uppoffrat sin rang, man har nu dubbel anledning att återvinna hvad man förlorat.

— Men om hon verkligen älskar mig?

— En väl uppfostrad engelska älskar intet annat än det passande, det som verlden gillar.

— Men jag skulle icke vara nöjd med en dylik kärlek.

— Ah, min vän, det är excentriskt, och det duger icke, jag har sjelf en släng deraf, det vållar oss bara obehag.

Vi måste taga qvinnorna sådana de äro eller också afstå ifrån dem.

Om du kan göra Arabella till lady Hawerfield, så skall hon med förtjusning gå in derpå, men begär icke, att hon blir maka åt ...

— En namnlös äfventyrare; det måste hon likväl, eller också aldrig tillhöra mig, — sade Astley häftigt och med låg röst, i detsamma han skildes från Lessley vid Chesterfield Street, der denne bodde.

— Det var, som jag sade: jag ångrar mig att hafva fört honom med mig, stackars gosse! — mumlade kaptenen, då porten stängdes bakom honom.

Hvad föregick väl imellertid i Astleys själ?

Älskade han verkligen ännu en gång?

Var denna tysta hemlighetsfulla qvinna, om hvars inre han sväfvade i den fullkomligaste okunnighet, väl den, som han skulle vilja göra till sin hustru?

Det vore icke lätt att säga det, ty han visste det icke sjelf.

Männens hjertan ega förmågan af en oändlig variation af kärlek, och hvad Astley nu kände för den sköna enkan, med sin plastiska figur, sina smäktande ögon och sitt orakellika språk, som kunde tydas, huru man ville, det liknade hvarken den glada oskyldiga kärleken till farbror Jöns’ vackra brorsdotter der hemma i Sverige eller den häftiga och glödande passionen för den koketta Desirée.

Poeter och sentimentala författare hafva alltid haft den föreställningen, att den första kärleken är den enda gudomliga och sanna, men erfarenheten talar verkligen ett annat språk.

Ingenting här i verlden skaptes fullfärdigt med ens; den första blomman, som slår ut, är vanligen missbildad och dvärglik emot sina kommande syskon, och den första känsla inom oss, som vi kalla kärlek, är ännu oftare en liten grönkart, jemförd med den mogna glödande frukten, hvarmed den tänkande och kraftfulla mannens djupa och ömma passion bär likhet.

Tyvärr måste vi lemna den poetiska illusionen om kärlekens enda heliga odelbarhet liksom alla andra illusioner, och hoppas på att återfinna idealet derför, då kärleken icke mera är i fara att förblandas med sinligheten, då själen skakat det sista stoftkornet af sina glänsande vingar.

Då man är ung, så föregår så ofantligt mycket inom oss, som vi hvarken hafva tid eller håg att hålla reda på, och det är derför mer än troligt, att Astley, der han helt långsamt och tankfullt vandrade framåt Londons dammiga gator, icke alltför noggrannt sökte definiera den känsla, som förde honom till den tjusande Arabella.

Hvem vet, om icke Lessleys ord denna qväll, sagda i den välmenande afsigten att hejda hans känsla, i stället stegrade den långt mer än alla den sköna qvinnans magnetiska blickar, ty kärleken är stundom ingenting annat än en korsar på lifvets haf, som sällan har sina papper i ordning och seglar med alla möjliga flaggor; och den hederliga kaptenens tvifvel om hans framgång hade i detta ögonblick kommit den lättretliga unga mannen att hissa fåfängans och den sårade stolthetens vimpel i topp, och det var svårt att säga, om icke denna var den sannskyldiga.

Der borta vid villan, som han nyss lemnat, satt imellertid Arabella ännu qvar under syrenhäcken i trädgården.

Hennes händer voro sammanknäppta öfver knäet, hennes hufvud nedsänkt, och på kinden syntes ännu spår af halftorkade tårar.

Hon hörde hofslagen af de främmandes hästar, hon hörde deras muntra skratt, deras utbytta afskedshelsningar med hennes mor och såg de ridande skymta förbi genom löfven, och det tycktes, som om ett rop ville bana sig väg öfver hennes halföppna läppar.

Hon reste sig upp, sträckte armarna en sekund åt det håll, der de försvunnit, och såg sig sedan omkring liksom rädd att vara observerad öfver sin egen alldeles oväntade och omotiverade rörelse.

Hvad föregick då inom detta hjerta, som slog så hårdt innanför den korslagda spetshalsdukens dyrbara veck?

Om man kan säga, att Astley icke gjorde sig reda för sina känslor, så var detta i ännu högre grad fallet med Arabella, och i fall det verkligen gifves menniskor, om hvilka man kan säga, att de gå som i sömnen, att hela deras lif är dunkelt och sväfvande som en dröm, så tycktes det bokstafligen vara händelsen med henne.

Det ligger mycken sanning i uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, ty den klara, lifliga och djupa känslan finner

alltid ord, den måste hafva ett utbrott, och der tystnaden och orörligheten äro absoluta eller öfvervägande, der är mer än sannolikt, att både tankar och känslor äro svaga och dunkla.

Arabella hade aldrig hittills känt någon liflig rörelse, hvarken af sorg, glädje eller kärlek, och den första aningen derom, hon under Astleys sång och vid hans djupa själfulla blickar erfor, slog henne sjelf med en så stor förvåning, att sjelfva överraskningens ytterlighet hastigt tycktes sänka henne tillbaka i hennes vanliga lugna passivitet.

Åtminstone var, då hennes mor ett ögonblick derefter kom för att söka henne, all rörelse försvunnen eller beherrskad.

Hon svarade icke ett ord på dennas anmärkningar om Camerons djerfhet och egenkärlek, och de båda damerna följdes åt tillbaka in i salonen, utan att den oroliga lady

Hamilton fått sina misstankar om dotterns känslor hvarken skingrade eller bekräftade.

________

II.

Nedanför den vanvårdade gården vid det gamla godset Merton Hall i Cornwallis låg ett litet temligen snyggt boningshus.

Det hade en spalier vid väggen af vilda vinrankor, som slingrade sina grenar ända upp till taklisten, en liten veranda eller förstuguqvist, med grönmålade säten och der framför en snygg plan med fin röd sand; med ett ord, ehuru det låg alldeles bredvid en grumlig och halft uttorkad dam, hade en brunn med ett ofantligt hissverk, som spöklikt reste sig i höjden på ena sidan, och en smedja med sina svarta kolhögar på den andra, så syntes sjelfva huset det oaktadt trefligare än den röda och bristfälliga stora manbygnaden ofvanför.

Dess trefnad berodde helt och hållet derpå, att det lilla tarfliga hemmet tycktes ega, hvad det stora helt och hållet saknade, en vårdande och ordnande hand, som omhuldade detsamma, om också denna hand hvarken var fin eller mjuk.

Visst voro dess omgifningar utan allt behag, der fanns icke ett träd, som gaf skugga, utom de tvenne gamla sönderfläckta pilarne, som hängde med sina halft förtorkade grenar öfver dammen, men man hade planterat åtskilliga små plommontelningar i en rad framför trappan och anlagt en liten trädgård på baksidan, hvars anspråkslösa blommor gåfvo platsen allt det behag de förmådde; golfvet på verandan var hvitt och renskuradt, och en snygg halmmatta låg deröfver, hvita gardiner fläktade i de små fyrkantiga öppna fönstren öfver blommande nejlikor och balsaminer, och öfver alltsammans låg en tydlig antydan om qvinligt inflytande, som är vilkoret för att af en boning göra ett hem.

Huset var för öfrigt inredt alldeles som våra bondstugor i Sverige: en liten förstuga, ett större och ett mindre rum och ett kök var allt hvad som fanns och behöfdes.

I det största rummet satt i detta ögonblick matmodern och herrskarinnan, fru Barbara Burton, en femtioårig qvinna med stora svarta mustascher på sin breda dubbelläpp, buskiga ögonbryn öfver sina kloka grå ögon och en min af förstånd och kraft, som gaf henne utseende af att väl kunna styra hela godset om det anförtrotts henne.

Hon var klädd i en hvit välstärkt mössa öfver sitt tjocka gråsprängda hår, en mycket tarflig och till och med lappad klädning af bomullstyg, men den var ren och nystruken; helt modern både nu och då, egde den icke ett enda veck öfver hennes breda höfter, och mellan de ansenliga runda proportionerna af hennes bröst och mage, fanns endast ett försvinnande osynligt band, som sammanhöll klädningen omkring hennes kolossala lif.

Den hedervärda qvinnan hade satt sin tunga breda fot på en liten stoppad pall, hård och spetsig som en nöt och öfverklädd med svart tageltyg; hennes sticktyg var nedfallet i hennes knä, och hennes grofva och stora hand, kraftfull som en boxares, hvilade helt sysslolöst på dagbladet ”the Star”, som låg utbredt på bordet framför henne.

Det var tydligen den nyss slutade läsningen deraf, som försatt henne i det högst ovanliga kontemplativa tillstånd, hvari hon för ögonblicket befann sig.

Syslolöshet och meditation var imellertid något alldeles onaturligt och afskyvärdt för den raska fru Barbara, och då den lilla gökklockan i hörnet vid spiseln i detsamma slog elfva, reste hon sig hastigt upp, vek ihop tidningen, sköt pallen åt sidan, satte stickorna till rätta i sitt arbete och sade med en röst, som, ehuru för tillfället låg, var bestämd och oeftergiflig, som huggen af en yxa:

— Ja ... det skall han göra ... det är sagdt ...

Hvar och en, som hört denna korta monolog, skulle aldrig ett ögonblick dragit i tvifvel, att den icke skulle få en absolut följd, den måtte nu röra hvem eller hvad som helst.

Fru Barbara knöt i detsamma ett stort förkläde af hvitt lärft framför sig, tog en nyckel, som hängde på en krok vid dörren, och begaf sig ut i köket för att tillreda middagen åt sin man, smeden vid gården, mr Jonas Burton, och hans biträde Bill Wilkers.